148
den ende bland hovmännen, som åtnjöt den avundsvärda ynnesten att få tala till mig. På min högra sida satt alltid hunden, som nu var bliven mycket gammal och skröplig, utan att hava funnit någon maka till fortplantande av hans trogna släkte, och på ömse sidor om bordet sutto de tvenne kattorna, vilka då och då såsom en särskild gunst fingo mottaga en ivrigt efterlängtad godbit, räckt av min hand.
Dessa båda kattor voro emellertid icke de, som jag en gång räddade från fartyget. Dessa senare voro för länge sedan döda och blevo lagda i gravar, dem jag med egen hand grävt i närheten av min bostad. En av dem hade dock fortplantat sitt släkte med någon för mig obekant kattart på ön, och mina nuvarande kattor voro de tvenne ungar, som jag behöll. De övriga gingo till skogs och blevo förvildade; av dem och deras talrika avkomma hade jag sedan mycket obehag att utstå, i det de ofta smögo sig in i mitt hus och bestulo mig. Slutligen såg jag mig nödsakad att taga emot dem med bössan, och sköt en stor mängd av dem, varefter de övriga äntligen lämnade mig i fred.
På sålunda beskrivet sätt och i sådant sällskap framlevde jag mina dagar utan att någonsin lida någon brist; tvärtom hade jag överflöd på allt detta livets goda, och det enda jag kunde säga mig sakna var mänskligt umgänge. Men någon tid efteråt såg det i sanning ut, som om jag skulle få allt för mycket även därutav.
Såsom jag redan anmärkt var det icke utan, att jag ganska mycket längtade efter min båt, ehuru jag på samma gång var högst obenägen att kasta mig i nya äventyr. Därför funderade jag stundom på någon utväg att få kanoten till min sida av ön; stundom åter var jag besluten att nöja mig den förutan. Vad som däremot ständigt lekte mig i hågen var att på nytt besöka det ställe av ön, där jag, såsom förut är berättat, under min sista utflykt besteg ett bärg för att se huru kusten låg och utforska strömmens riktning. Denna lust blev med varje dag allt starkare, och äntligen beslöt jag mig för att vandra dit. Följande kusten begav jag mig på väg.
Om någon där hemma i England plötsligt befunnit sig ansikte mot ansikte med en varelse av mitt utseende, skulle han antingen hava blivit slagen med förskräckelse eller brustit ut i skratt. Själv kunde jag icke låta bli att hjärtligt skratta vid den absurda föreställningen av mig själv, vandrande genom Yorkshire i min nuvarande dräkt och utstyrsel. Jag tager mig här friheten att till mina läsares förnöjelse uppdraga en något så när fullständig bild av min yttre personlighet:
Först och främst bar jag en oformligt stor och hög getskinnsmössa med ett över ryggen nedhängande, brett skygge, avsett dels till att hindra regnet från att rinna ned i nacken, ty intet kan vara ohälsosammare i de heta klimaten än att bliva våt på kroppen.
