150
till samma bärg, varifrån jag förut överskådat klipprevet och den udde, som jag måste dubblera.
Väl uppkommen på bärgets topp, vart jag högligen överraskad av att finna havet fullkomligt lugnt och stilla — ingen bränning, ingen virvel eller ström, där mera än annorstädes. Detta förhållande syntes mig så egendomligt och oförklarligt, att jag beslöt kvarstanna någon tid på min utkik för att se, om möjligen tidvattnets rörelser voro orsaken till fenomenet. Snart fick jag emellertid klart för mig, huru det förhöll sig: det var nämligen ebben, som, gående i östlig riktning och förenande sig med vattenflödet från någon stor flod på ön, framkallade den häftiga strömmen, och allt efter som vinden blåste mera västligt eller nordligt, kom strömmen att gå närmare eller längre från land.
Sedan jag vankat omkring i närheten till framemot aftonen, steg jag åter upp på bärget och fann nu min slutsats bekräftad. Ebben pågick som bäst, och se, där hade jag min ström igen alldeles som tillförne — endast med den skillnad, att den nu löpte vid pass två kilometer från kusten, då den däremot förra gången, när jag var så illa ute, gick alldeles invid stranden. Hade jag nu varit ute med min båt, skulle jag gått fri för strömmen.
Denna iakttagelse övertygade mig om, att jag lätt kunde föra min båt tillbaka, blott jag toge tidvattnets rörelser till rättesnöre. Men blotta tanken på att sätta min båt i samma farvatten som sist, uppfyllde mig med en så livlig förskräckelse vid hågkomsten av, vad jag då fick utstå, att jag omöjligen kunde förmå mig därtill. Jag fattade i dess ställe ett annat beslut, vars utförande visserligen skulle kosta mig långt mera ansträngning men tillika innebära större säkerhet, nämligen att bygga eller rättare tillverka mig en ny pirog eller kanot, vadan jag sålunda komme att hava en båt på vardera sidan av ön.
Såsom läsaren erinrar sig, hade jag vid denna tid tvenne plantager — om jag så må säga — på ön. Den ena utgjordes av min gamla bostad med dess fästningsverk, tältet vid foten av klippan och där bakom grottan, vilken jag småningom allt mera utvidgat, tills den numera bestod av flera små rum eller grottor innanför varandra. Ett av dessa rum — det, som var störst och torrast och försett med en dörr, vilken ledde utom fästningsvallen, d. v. s. utanför det ställe, där vallen stötte intill klippan — var helt och hållet upptaget av de stora lerkärl, om vilka jag förut på sitt ställe talat, samt av fjorton till femton stora korgar, vardera rymmande vid pass två hundra liter. Här förvarade jag mina förråd, särskilt spannmålen, varav en del i ax, tätt avskurna från halmen, en annan del i ren säd, som jag gnuggat ur emellan mina händer.
Vad fästningsvallen beträffar, så hade de störar eller pålar, av vilka den
