156
barligen dukat mitt bord i ödemarken, även hädanefter skulle kunnat uppehålla mig och utsträcka sin skyddande hand över de gåvor han förlänat mig!
Jag förebrådde mig nu min obetänksamhet att icke hava sått mera säd, än vad jag för varje år behövde, alldeles som om ingen oförutsedd händelse någon gång skulle kunnat beröva mig min skörd. Till följd härav beslöt jag att för framtiden alltid upplägga ett så stort förråd av säd, att jag vore skyddad för brödbrist under»de närmaste två eller tre åren, i händelse någon olycka träffade min skörd.
Huru mångskiftande är icke det mänskliga livet, och huru underbart länkar icke försynen människornas öden! Huru byta icke känslor och lidelser om, i den mån de yttre förhållandena växla! Vad vi i dag älska, är i morgon ett föremål för vår avsky; det vi i dag eftersträva, skola vi i morgon fly. Vad vi den ena dagen åstunda, uppväcker en annan dag vår fruktan, ja, vi darra till och med vid blotta tanken därpå. Detta egendomliga förhållande belyses på ett i ögonen fallande sätt av mitt liv och min erfarenhet; ty jag, som endast sörjde över att nödgas umbära allt mänskligt sällskap; jag, som plågades av min ensamma ställning på en öde ö mitt i den gränslösa oceanen; jag, en lösryckt gren från mänsklighetens träd, dömd att föra ett fullkomligt eremitliv, av himlen ansedd ovärdig att räknas bland de levandes antal eller dväljas bland de övriga av dess skapade varelser; jag, som trodde att åsynen av en medmänniska skulle för mig vara såsom en återuppståndelse från död till liv och innebära den högsta välsignelse, som himmelen näst den eviga saligheten kunde beskära mig — jag ryste nu tillbaka vid blotta föreställningen att få se en människa och kände mig nära att förgås av fasa vid vissheten om, att en mänsklig varelse nyligen satt sin fot på min ö.
Sådan är människan — en kastboll för varandra motsatta känslor; ett instrument, på vilket livets skiften och det egna sinnets växlingar spela var sin olika melodi. Häröver anställde jag sedermera många allvarliga betraktelser, då jag väl hunnit lugna mig något efter min första häftiga sinnesrörelse. Jag besinnade, att min nuvarande ställning var mig anvisad av den oändligt visa och nåderika försynen, och alldenstund jag icke kunde genomskåda den Allvises slutliga avsikt med alla de öden, han låtit mig genomgå, borde jag heller icke knota mot, vad han fann för gott att pålägga mig. Såsom varande en av hans skapade varelser, kunde jag icke bestrida honom, såsom skapare, rättigheten att absolut styra och bestämma över mig, i enlighet med vad han i och för sina gudomliga avsikters genomförande ansåg vara lämpligt. Likaså hade han, såsom den högste domaren, en obestridlig rätt att döma mig, som så svårt förbrutit mig mot honom, till vad straff han kunde finna nödvändigt för min förbättring.
