ret efter en människofot, samt den därav hos mig framkallade fruktan. Jag hade ju förut aldrig haft någon aning om, att människor plägade besöka denna ö! Det var nu tvenne år sedan dess, och under hela denna tid hade jag levat i en ständig oro, vilken i själva verket borttagit en god del av den lugna förnöjsamhet, som förut utmärkte mitt liv. Detta skall läsaren säkerligen icke finna underligt, då han besinnar, vad det vill säga att ständigt vara ett rov för fruktan.
Här måste jag till min bedrövelse anmärka, att denna sinnets oro verkade högst menligt på mitt religiösa liv. Min förskräckelse vid tanken på att falla i vildars och kannibalers händer var så stark och återvände så ofta, att jag nästan oupphörligt befann mig i en nedslagen sinnesstämning och följaktligen sällan kände mig böjd för att i bönen nalkas min Gud och Skapare. Om jag likväl någon gång tvingade mig därtill, verkade icke min bön, såsom förut, en stilla frid och undergivenhet; tvärtom låg även i sådana stunder tanken på de verkliga eller inbillade faror, vilka hotade mig, som ett spöke över mig; och varje natt isades mitt blod av fruktan, att jag före morgonen skulle vara slaktad och uppäten. På grund av min egen erfarenhet kan jag här intyga, att ett fridfullt, tacksamt, undergivet och av kärlek genomandat sinnelag är vida mera ägnat att mottaga och tillgodogöra sig bönens välsignelse, än ett sinne, uppfyllt av fruktan och oro. Likaså är den, vars själ uppröres av fruktan för en överhängande fara, lika litet i stånd att rätt bedja till Gud, som den, vars kropp ligger slagen i sjukdomens boja, är i stånd att rätt ångra sina synder. Ty båda dessa slag av lidande förlama i viss mån människans fria vilja och giva hennes böner eller ånger en prägel av tvång, som måste vara främmande för ett rätt förhållande till Gud. En verklig bön är en viljehandling, vari kropp och själ utan förbehåll hembjudas åt den Evige.
Sedan jag, på sätt som nyss är omtalat, bragt en del av min lilla hjord i säkerhet, genomsökte jag ånyo ön för att taga reda på ännu ett undandolt ställe, åt vilket jag kunde anförtro en annan del av mina getter. Under denna utflykt kom jag närmare öns västra kust än någonsin förut, och då jag lät blicken spana ut över den ändlösa oceanen, tyckte jag mig på långt avstånd urskilja en båt.
Jag ägde visserligen tvenne kikare, dem jag en gång räddat från fartyget, men jag brukade icke föra dem med mig på mina vandringar och hade således ej heller nu medtagit någon av dem. Det föremål jag tyckte mig skönja på havet var alltför långt avlägset, för att jag skulle kunnat få visshet om dess beskaffenhet. Likväl ansträngde jag mina ögon till det yttersta — men förgäves; jag kunde icke ens avgöra, huruvida det var en båt eller ej. Således nedsteg jag från det bärg, varifrån jag överblickat havet, och därmed förlorade jag föremålet alldeles ur sikte. Jag tänkte
