164
sedan icke vidare på saken, men beslöt att för framtiden alltid medföra en kikare under mina vandringar.
Sedan jag tillryggalagt bärgsluttningen, befann jag mig på kusten på ett ställe av ön, där jag i själva verket aldrig förut varit. Här blev jag snart i tillfälle att övertyga mig om, att fotspår efter människor icke voro så sällsynta på ön som jag inbillat mig.
Hade jag icke genom en särskild försynens skickelse blivit kastad på den sida av ön, dit vildarne aldrig kommo, skulle jag snart nog fått veta, huru vanligt det var, att de besökte denna motsatta del av ön, då de gått ut i sina kanoter från fastlandet och antingen kommit för långt till havs, eller då fientliga stammar möttes i sina kanoter för att utkämpa en sjödrabbning, varefter segrarna förde sina fångar till denna strand, där de i enlighet med sina förfärliga plägseder, såsom varande kannibaler, utan barmhärtighet slaktade och uppåto dem. Till detta ämne skall jag snart återkomma.
Då jag, som sagt, gått ned från bärget och kommit till stranden av denna, den sydvästra delen av ön, stannade jag plötsligt förlamad av fasa vid en i sanning förfärlig anblick, som tillika ingav mig en avsky utan all gräns. På stranden lågo nämligen kringspridda huvudskallar, händer, fötter och andra skelettdelar av människor, varförutom jag särskilt fäste mig vid en i marken grävd rundel, liknande en tuppfäktningsbana, varest en eld varit uppgjord, och där — enligt vad jag tyckte mig finna — de eländiga varelserna suttit under förtärandet av sin rysliga måltid, tillredd av deras medmänniskors kroppar.
Jag var så upprörd över denna syn, att jag under en lång stund icke kom att tänka på den fara, som en dylik upptäckt måste innebära för mig själv. Vilket djup av mänsklig förnedring, vilken avgrund av djävulsk grymhet och mer än djurisk råhet hade icke här avslöjats för mina förfärade blickar! Visserligen hade jag ofta hört dessa vederstyggliga plägseder omtalas, men verkligheten överträffade allt, vad jag på grund av hörsagor kunnat föreställa mig. ee
Vändande mig bort från den gräsliga anblicken kände jag mig nära att falla i vanmakt; jag var sjuk, riktigt sjuk, men anfölls omedelbart av häftiga kräkningar, varefter jag blev bättre. Skyndsamt avlägsnande mig från detta fasans ställe återvände jag över bärget och hastade till min borg.
Under vägen intogs jag av allehanda tankar och känslor. Plötsligt stannade jag, åter gripen av en namnlös fasa, men sedan jag något sansat mig, vände jag blicken mot himlen, under det strida tårar sköljde mina kinder, knäppte händerna samman och tackade med översvallande hjärta Gud, för det han låtit mig födas i en trakt av världen, där icke sådana rysligheter förekommo; jag tackade honom för, att jag icke blivit en av dessa förfärliga varelser, som slakta och uppäta sina egna bröder; att han så under-
