barligen uppehållit mig här i denna ödemark och så rikligen tröstat och hugsvalat mig, ehuru min belägenhet till en början syntes mig så förfärlig, varför jag ock nu hade vida större skäl att prisa honom än att knota över min ställning; slutligen, och framför allt, att jag i denna ensamma, övergivna ställning icke varit berövad kunskapen om honom och hoppet om hans eviga salighet, vilket i själva verket vore en lycka, som mer än uppvägde allt det elände jag hittills genomgått eller hädanefter kunde komma att genomgå.
I denna av den innerligaste tacksamhet besjälade sinnesstämning återvände jag till min borg. Nu kände jag mig vida lugnare än någonsin förut under dessa tvenne år, som förflutit sedan jag först upptäckte fotspåret. Härtill bidrog även den omständigheten, att vildarna aldrig — efter vad jag med säkerhet trodde mig kunna sluta till och även sedermera fann bekräftat — kommo till ön för att därifrån hämta något för sina behov; troligen sökte de därstädes intet, ej heller behövde eller väntade de något där. Antagligt vore, att de fordom flera gånger genomsökt öns inre, skogiga delar, utan att där upptäcka något, som kunnat locka dem, och att de sedan övergivit dessa fruktlösa strövtåg. Dessutom hade jag ju vistats nära aderton år på ön utan att någonsin hava sett en enda av dem; och jag skulle förmodligen kunna leva här lika fullkomligt gömd för deras blickar som hittills under ytterligare aderton år, såvida jag icke själv visade mig
