Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/170

Den här sidan har korrekturlästs

166

för dem, vartill jag dock icke hade någon rimlig anledning. Det enda jag behövde göra var blott att hålla mig dold där jag var, så framt icke några varelser av bättre skrot och korn än kannibaler skulle uppenbara sig på min ö, i vilket fall jag visserligen icke skulle underlåta att giva mig tillkänna.

Emellertid kände jag en sådan vedervilja för dessa usla vildar och deras avskyvärda, djävulska plägsed att slakta och uppäta varandra, att jag en längre tid bortåt förblev dyster och nedslagen till lynnet och under de närmaste två åren höll mig uteslutande inom mitt eget område. Med »mitt eget område» menar jag mina plantager eller anläggningar, nämligen min borg, mitt lantställe, vilket jag även kallade mitt lusthus, samt mina inhägnader i skogen, vilka jag aldrig besökte, utom då det för getternas skull var nödvändigt. Ty min naturliga motvilja för dessa grymma, gemena vildar var så stark, att jag fruktade för deras åsyn lika mycket som för själve den lede fiendens. Ej heller besökte jag en enda gång under hela denna tid min båt, utan var snarare betänkt på att göra mig en ny. Ty numera kunde det aldrig falla mig in att försöka få båten till min sida av ön, enär jag under en sådan färd lätteligen skulle kunna råka ut för det, som var vida farligare än både strömmar och vindar, nämligen dessa omänskliga varelser; och om jag väl en gång fallit i deras händer, visste jag sannerligen blott alltför väl, vad som väntade mig.

Tiden, jämte det lugnande medvetandet, att jag icke svävade i någon fara att bliva upptäckt av vildarna, bragte åter mitt sinne i jämvikt, och mitt liv antog på nytt sin forna fridfulla och förnöjsamma karaktär. Endast däruti skilde jag mig likväl från fordom, att jag nu var försiktigare och höll ett vaksammare öga på min omgivning, för att icke genom en olycklig tillfällighet röja min vistelse på ön för någon av vildarna. Särskilt iakttog jag den yttersta försiktighet vad beträffar användningen av min bössa, så att jag sällan eller aldrig numera avlossade något skott. Ty det kunde ju lätt hända, att någon av vildarna just vid ett sådant tillfälle befunne sig på ön och hörde skottet. Det var därför en verklig försynens skickelse, att jag försett mig med en hjord av tama getter, tack vare vilken jag numera icke behövde jaga dem i skogarna. Om jag händelsevis var i behov av några vilda getter, fångade jag dem alltid, såsom förut, i snaror och fallgropar; och jag tror sannerligen, att jag under hela två års tid icke avlossade ett enda skott, ehuru jag aldrig gick ut utan bössan. Därjämte förde jag alltid med mig åtminstone tvenne stycken av de tre pistoler, jag räddat från fartyget. De sutto under mina utflykter alltid instuckna i mitt förut beskrivna getskinnsbälte. I ett annat bälte bar jag en av de stora sablar, jag fått från fartyget, och vilken jag för ändamålet slipat och blankpolerat. Läsaren kan själv tänka sig, huru fruktansvärd