Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/174

Den här sidan har korrekturlästs

170

der hela tiden hade jag icke kunnat upptäcka den minsta skymt av mina fiender, varken på stranden eller utåt havet, och det fastän jag alltid medförde mina kikare.

Så länge jag fortfor med mina dagliga utflykter till bärget för att därifrån bespäja mina städse lika osynliga fiender, fasthöll jag lika ifrigt som någonsin vid min en gång uppgjorda krigsplan, vilken ju i själva verket gick ut på ingenting mindre än ett skändligt massmord på tjugu eller trettio värnlösa vildar! Och för vad orsak? För en förbrytelse, den jag hittills alldeles icke tagit i närmare skärskådande, emedan jag blindvis låtit mig behärskas av den häftigt uppflammande förbittring, som genast i början intog mig vid uppdagandet av detta folks vederstyggliga plägseder — ett folk, som enligt försynens visa, men outgrundliga bestämmelse syntes dömt att vara slavar under sina egna avskyvärda och otyglade laster. Följaktligen hade de, troligen sedan århundraden tillbaka, fritt fått öva dylika styggelser och hängiva sig åt plägseder, så förfärliga, att endast en fruktansvärt urartad och just därför av himmelen totalt övergiven människonatur kunnat tillägna sig dem.

Efter att sålunda, såsom jag redan anmärkt, varje morgon under en längre tid hava fortsatt mina fruktlösa strövtåg, började jag slutligen bliva trött på dem, och därmed ändrades även min uppfattning av själva saken. Min förra iver svalnade, och en lugnare besinning bragte mig till insikt om rätta halten av mitt förehavande.

Jag frågade mig själv, vilken rätt eller förpliktelse jag i själva verket hade att upphäva mig till domare och bödel över dessa människor och deras brott? Hade icke himmelen under så många århundraden ansett lämpligt att låta dessa olyckliga ostraffat gå sina egna vägar? Och dock — hade de icke tillfyllest blivit straffade genom att själva på varandra verkställa Guds eviga domar? Vad hade väl dessa människor förbrutit mot mig? Vad rätt hade då jag att blanda mig i den den vedergällning, som de skiftesvis utkrävde uppå en annan?

Dessa frågor dryftade jag ofta med mig själv, och av dem föddes andra: Icke kan jag veta, vad Guds eget utslag i detta särskilda fall månde vara? Icke torde detta folk handla i känslan av något brott? Tvärtom framgår tydligen av alla samstämmande vittnesbörd, att deras samvete icke bestraffar dem, och att deras inre medvetande icke är vaket över rätta arten av deras handlingssätt: De veta icke, att de äro brottsliga, och handla således i okunnighet om den gudomliga rättvisans ofelbart straffande hand, såsom fallet i högre eller lägre grad är med oss alla, då vi synda. De anse det icke för större synd att slakta en krigsfånge, än vi att slakta en oxe; de finna det lika naturligt att äta människokött, som vi att äta fårkött.

Vid närmare betraktande av saken fann jag således, att jag verkligen