haft orätt. Dessa vildar voro icke mördare i den mening, vari jag tagit ordet vid den tid, då jag inom mig fördömde dem. Några som däremot i sanning gjorde skäl för mördarenamnet, emedan de fått veta bättre, voro dessa kristna, vilka ofta avrätta de i en drabbning tagna fångarna, eller, såsom vid flera tillfällen skett, utan pardon låta hela regementen springa över klingan, ehuru dessa sträckt vapen och givit sig.
Därpå fann jag, att, ehuru det bruk dessa vildar gjorde av sina fångar, utan gensägelse var grymt och omänskligt, det dock i själva verket var en sak, som icke kom mig vid. De hade icke tillfogat mig någon oförrätt; men därest de bjödo till att angripa mig, förändrades ställningen — jag vore då, men först då, nödsakad att anfalla dem för att värna mig själv. Men nu befann jag mig utom deras åtkomst: de hade ju icke den minsta aning om min tillvaro och kunde följaktligen icke hysa några fientliga planer mot mig. Därför vore det ett brott å min sida att överfalla dem.
Genom en sådan handling skulle jag helt enkelt gjort mig medansvarig i spanjorernas omänskliga framfart i Amerika, då de mördade millioner sinom millioner av just dessa vilda folkslag, vilka, ehuru barbarer och avgudadyrkare samt fångna under en blodig offerkult med talrika människooffer till avgudarna, likvisst voro harmlösa barn i jämförelse med dessa vita skurkar.
De åsyftade massmorden omnämnas med uttryck av den djupaste fasa och avsky i alla de kristna nationernas i Europa — ja, även i spanjorernas egna — krönikor från denna tid, i det de betecknas såsom ett formligt slaktande, ett gräsligt utbrott av en mer än bestialisk grymhet, som för alla tider satt en outplånlig skamfläck i den mänskliga civilisationens historia. Själva det spanska namnet har genom dessa ohyggligheter blivit höljt med vanära, och intill senaste eftervärld skall minnet av de styggelser, som en gång förövades av medlemmar av denna nation, vidlåda detsamma.
Dessa betraktelser verkade ett omslag i mitt sinne, så att jag småningom övergav alla mina hittills närda planer i denna riktning. Jag började inse, att mitt beslut att anfalla vildarna förestavats av en ond ingivelse, och att jag icke hade den minsta rätt att blanda mig i deras angelägenheter, så länge de läto mig vara i fred. Min uppgift vore tvärtom att så vitt möjligt söka förebygga alla misshälligheter; men skulle det i trots av alla försiktighetsmått slutligen komma därhän, att jag bleve upptäckt och anfallen av vildarna — då visste jag min plikt. Å andra sidan fann jag efter moget övervägande, att min först fattade plan ingalunda vore ägnad att rädda mig ur faran, utan att den tvärtom skulle lända mig till fördärv, ty om jag ej vore fullt säker på att vid varje förnyad landstigning av vildarna kunna döda dem allesamman utan undantag, hade jag ingen utsikt till framgång i mitt försvar. Om nämligen blott en enda av dem
