Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/176

Den här sidan har korrekturlästs

172

undkomme med livet och bragte underrättelse till sina landsmän om vad som timat, skulle dessa i tusental hava kommit till min ö för att hämnas sina bröders död. Sålunda skulle jag endast hava dragit ned över mig en säker undergång, som däremot för närvarande på intet vis hotade mig.

Jag fann således, att jag både av yttre och inre skäl icke borde inlåta mig i det företag, som nu en tid så ivrigt upptagit mina tankar. Det låg i öppen dag, huru jag i förhandenvarande fall borde förhålla mig; jag borde nämligen dölja mig för vildarna och icke genom den minsta oförsiktighet låta dem ana, att på denna ö funnes någon mänsklig varelse. Pliktens och samvetets bud överensstämde i detta fall på det nogaste med klokhetens, och jag var nu i alla avseenden överbevisad därom, att jag i mina blodiga anslag mot varelser, som intet ont tillfogat mig, i själva verket vandrat på en orättfärdig väg. Vad åter deras förbrytelser gent emot varandra beträffar, så var ju det en sak, som alldeles icke rörde mig; dessa avskyvärda styggelser vore att betrakta såsom en rättvis himmelens straffdom, den det ena folket utkrävde av det andra såsom vedergällning för å ömse sidor förövade missgärningar. Allt detta syntes mig nu så klart, att jag erfor den största tillfredsställelse över att icke hava begått en handling, vilken efter allt vad jag nu kunde finna skulle hava varit liktydig med ett överlagt mord. På mina knän hembar jag den Högste mitt hjärtas innerliga och ödmjuka tack för det han sålunda frälst min själ från en förfärlig blodskuld. Därjämte anropade jag honom att hålla sin skyddande hand över mig, på det jag icke måtte falla i vildarnas händer eller själv bära hand på dem, så vida det icke bleve mig nödvändigt för att försvara mitt eget liv.

I denna sinnesstämning framlevde jag nära ett år. Varje tanke att överfalla de stackars varelserna var mig under denna tid så främmande, att jag icke en enda gång gick upp på bärget för att speja efter dem eller för att förvissa mig om, huruvida de varit i land på ön eller ej. Därjämte fruktade jag även, att min förra frestelse kunde återvända vid deras åsyn eller att jag, om ett gynnsamt tillfälle att anfalla dem oförmodat erbjöde sig, skulle glömma alla mina goda föresatser och använda mig därav. Jag nöjde mig med att göra en utflykt till andra sidan av ön, där min båt låg, och föra denna i säkerhet till östra kusten, varest jag gömde den i en liten bukt vid foten av några höga klippor. Till detta ställe visste jag att vildarna aldrig brukade komma med sina båtar, troligen emedan havsströmmarnas riktning lade hinder i vägen. Alla båten tillhörande saker bragte jag på samma gång i säkerhet, nämligen mast och segel samt en underlig pjäs, som skulle föreställa ankare men svårligen gjorde skäl för detta namn. Dock var det det bästa jag i den vägen kunnat åstadkomma med de inskränkta medel, som stodo mig till buds. Allt detta bortförde jag,