Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/177

Den här sidan har korrekturlästs
173

på det icke det minsta spår av någon båt eller eljest av att ön vore bebodd skulle föranleda vildarna att söka reda på min bostad. Dessutom levde jag, såsom jag redan anmärkt, ännu mera tillbakadraget än någonsin tillförne. Endast sällan lämnade jag min borg utom för de dagliga göromålens skull, då jag nämligen skulle mjölka mina getter eller tillse min lilla hjord inne i skogen. Denna senare hjord var i alla händelser skyddad för varje fara från vildarnas sida, enär den befann sig på ett område av ön, alldeles motsatt den kust, där vildarna plägade landstiga. Ty det syntes fullt säkert, att detta folk aldrig besökte ön i avsikt att därifrån hämta någonting, varför de heller aldrig avlägsnade sig från kusten för att genomströva ön. Med all säkerhet hade de avlagt flera besök på min ö sedan den tid, då jag till följd av mina upptäckter gjorde mig beredd på det värsta, och varför skulle de icke hava gjort det lika väl som dessförinnan?

Med fasa tänkte jag på, vad som skulle blivit min lott, i händelse jag före denna upptäckt oförmodat stött på vildarna eller blivit sedd av dem. Så gott som värnlös vandrade jag då omisstänksamt ön runt, utan annan tanke eller avsikt än att finha något till mitt livsuppehälle; jag var nästan obeväpnad, ty vad hade min enda bössa, därtill ofta laddad endast med hagel, kunnat uträtta mot tjugu eller trettio vildar? Jag ryste vid tanken på, att jag i stället för fotspåret plötsligt kunnat befinna mig ansikte mot ansikte med en skara vildar, utan möjlighet till flykt!

Dessa och dylika tankar gjorde mig ytterligt nedslagen. Jag funderade över vad jag skulle hava tagit mig till, liksom om faran varit närvarande, och den föreställningen pinade mig storligen, att jag icke endast varit ur stånd att motstå vildarna, utan även hava saknat sinnesnärvaro nog att använda de räddningsmedel, som möjligen kunnat stå mig till buds. Huru mycket mindre skulle jag icke då kunnat möta en sådan fara än nu, sedan jag så noga övervägt min ställning och iakttagit så många försiktighetsmått!

När jag fördjupade mig i dylika tankar, kunde jag bliva ganska dyster till mods, och ofta varade denna nedslagenhet flera dagar. Läsaren må väl tycka, att jag var barnslig som sålunda kunde gruva mig över en fara, vari jag för länge sedan svävat och som jag lyckligen undgått. Men min fullkomliga ensamhet jämte vildarnas fortsatta besök på ön gjorde, att jag i sådana stunder åter kände den såsom närvarande.

Slutligen tog jag dock mitt förnuft till fånga, besinnande, att jag i själva verket icke hade någon orsak till missmod utan tvärtom till den djupaste tacksamhet mot försynen, som underbarligen skyddat mig för så många dolda faror och icke låtit mig råka ut för olyckor, dem jag icke kunnat övervinna.