Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/179

Den här sidan har korrekturlästs
175

upptog mig vida mera än tanken på mitt välbefinnande för övrigt. Vid denna tid vågade jag icke slå in en spik i väggen eller hugga en trädgren i skogen av fruktan, att bullret skulle nå osynliga fienders öron. Att använda bössa kom ännu mindre i fråga, och framför allt var jag utomordentligt försiktig vid uppgörandet av eld, på det att icke den under dagen på långt avstånd synliga röken skulle förråda mig. Av denna orsak förlade jag den del av mina arbeten, som erfordrade eld, såsom till exempel bränningen av lerkärl och pipor m. m., till min nya bostad i skogen, i vars närhet jag efter någon tid till min obeskrivliga glädje upptäckte en naturlig grotta, som sträckte sig djupt in i jordens innandömen. Jag vågar påstå, att ingen vilde, som händelsevis upptäckt ingången till denna grotta, skulle haft mod nog att gå in i densamma; ja, sannerligen ingen annan mänsklig varelse heller, utom just en sådan som jag, vars största behov var en säker tillflyktsort.

Grottans mynning befann sig vid foten av en stor klippa, dit jag av en ren slump — såsom jag skulle uttrycka mig, om jag icke numera ägde de otvetydigaste bevis för, att alla dylika händelser bestämmas av en vis försyn — begivit mig i avsikt att skaffa mig några tjocka trädgrenar, av vilka jag ämnade bränna kol. Innan jag går vidare, vill jag emellertid omtala orsaken, varför jag beredde sådana kol.

Såsom jag förut sagt, var jag mycket rädd för att göra upp någon eld i närheten av min bostad, emedan röken lätt kunnat förråda mig. Icke desto mindre var jag nödsakad att koka min mat och baka mitt bröd m. m. på det ställe, där jag bodde, varför jag beslöt att i skogen bränna ved i ett slags mila, övertäckt med torv, för att sålunda erhålla kol. Denna metod hade jag sett användas i England. Då jag fått kolen färdiga, förde jag dem hem till min borg och begagnade dem sedan vid förefallande behov till uppgörande av en glödeld, vilken icke gav någon rök ifrån sig. Detta har jag endast anmärkt i förbigående och återgår nu till berättelsen om min upptäckt.

Under det att jag sålunda höll på att hugga bränsle till kolning, varseblev jag plötsligt bakom ett tjockt busksnår ett stort hål i jorden, vilket uppväckte min nyfikenhet. Sedan jag med svårighet banat mig väg genom de täta snåren, fann jag att det nämnda hålet bildade ingången till en efter vad jag vid första påseendet kunde döma — tämligen stor grotta, i vilken jag kunde stå upprätt. Emellertid måste jag göra den bekännelsen, att jag kom ut ur grottan igen med vida större hastighet än jag kommit in; ty vid det jag blickade mig omkring upptäckte jag tvenne ögon, vilka, tindrande som stjärnor, stirrade på mig ur det i grottans bakgrund rådande, djupa mörkret. Att jag blev förfärad, kan läsaren lätt tänka sig; jag visste icke, vad jag skulle tro om dessa ögon: de kunde ju tillhöra någon av de vildar jag så livligt fruktade, eller hade kanske den lede fienden själv sitt tillhåll i denna grotta?

Efter en liten stunds fundering fattade jag åter mod och kallade mig själv