176
en ärkenarr, som kunde låta en sådan förskräckelse få makt med mig efter att hava levat fullkomligt ensam på denna ö under tjugo års tid. I denna grotta kunde väl näppeligen finnas någon varelse, som såge mera fruktansvärd ut än jag själv!
Sålunda intalande mig mod, bemannade jag mig, fattade en brinnande trädgren och gick så med fasta steg åter in i grottan. Emellertid hade jag knappast hunnit inom öppningen, förr än samma förskräckelse som förut intog mig, ty jag förnam tydligt där inifrån en djup suck såsom från en sjuk människa; därpå hördes avbrutna ljud, liknande halvt framsagda ord, och så ytterligare en djup suck.
Härvid ryggade jag tillbaka med en förfäran, som kom mig att kallsvettas, och håren på mitt huvud reste sig så att de kunnat lyfta hatten, om jag haft någon på mig. Dock gav jag denna gång icke tappt utan beslöt att, kosta vad det ville, taga reda på orsaken till min förskräckelse. Jag besinnade därjämte, att Gud såsom allestädes närvarande icke allenast hade sin mäktiga hand utsträckt även över denna underjordiska håla, utan säkerligen ock skulle förläna mig sitt nådiga beskydd, här som annorstädes. Efter denna förnuftiga betraktelse vågade jag mig åter framåt, och vid ljuset av eldbranden, som jag höll framför mig något högre än huvudet, såg jag nu en ovanligt stor och ful gammal getabock, som låg på marken suckande och flämtande, tydligen i färd med att lämna detta livet. Den sjukdom, han led av, var i själva verket intet annat än ålderdomssvaghet.
Jag stötte till honom med foten för att söka få ut honom; därvid gjorde han ett försök att resa sig, men föll genast tillbaka i samma läge. Jag tyckte då, att han måtte gärna ligga kvar; ty liksom han skrämt mig, skulle han säkerligen även skrämma vildarne, i fall någon av dem vågade sig dit in, medan bocken ännu vore vid liv.
Som jag nu hämtat mig från min förskräckelse, började jag se mig om i grottan. Den var vid pass fyra meter i genomskärning och hade ingen bestämd form, varken rund eller fyrkantig; den var tvärtom högst oregelbunden, såsom man kunde vänta av en dylik naturlig bildning. I bakgrunden varsnade jag en öppning, genom vilken grottan fortsatte längre in i berget, men denna ingång var så låg, att jag måste krypa på händer och fötter för att komma igenom den. Huru långt denna nya grotta sträckte sig, kunde jag nu i saknad av ljus icke utforska, varför jag för tillfället fick nöja mig med vad jag redan upptäckt. Dock beslöt jag att följande dagen återvända, försedd med ljus och elddon, vilket senare jag hade berett mig av låset till en flintbössa.
Följaktligen infann jag mig dagen därpå i grottan, medförande sex stora ljus av min egen tillverkning. Jag begagnar tillfället att här omtala, hurusom jag nu för tiden stöpte mycket goda ljus av bocktalg. Det enda, som därvid
