180
mest sökt undvika och vilket, då det nådde oss, syntes oss svårast av allt, likväl slutligen blir själva porten till vår befrielse och det enda medlet till vår räddning ur lidande. Jag kunde anföra flera exempel härpå från mitt eget skiftesrika liv, men intet är mera ägnat att belysa denna sanning och i sig själv mera anmärkningsvärt, än vad som timade under sista delen av min ensliga vistelse på denna ö.
December månad av mitt tjugutredje år på ön var nu inne. Som skördetiden inföll just i denna månad, nödgades jag vistas mycket ute på fria fältet i och för bedrivandet av alla därstädes erforderliga arbeten. Då jag tidigt en morgon, innan ännu full dager rådde, begav mig ut ur min borg för att börja mitt dagsverke, överraskades jag högeligen av ett se skenet från en eld på den vid pass tre kilometer från mig avlägsna stranden. Och du kan själv, käre läsare, döma om min ytterliga häpnad och bestörtning då jag säger dig, att det ställe, där elden var uppgjord, låg på min sida av ön!
Gripen av fasa stannade jag såsom fastnaglad på stegen invid min vall, den jag icke vågade gå över av fruktan att genast falla i vildarnas händer. Men jag kände mig i själva verket icke stort lugnare innanför densamma, ty nu återvände med förnyad styrka alla mina forna farhågor och inbillningar. Skulle icke vildarne, om de genomströvade ön, få syn på mitt korn eller på någon av mina anläggningar? Och skulle de icke i ty fall genast draga den slutsatsen, att ön vore bebodd, samt icke giva sig någon ro förr än de spårat upp mig? Jo, helt säkert; detta syntes mig så klart och nödvändigt, som om det redan inträffat. I en högst upprörd sinnesstämning återvände jag strax till min borg efter att så gott sig göra lät hava utplånat varje spår av mig.
Därpå satte jag min fästning i försvarstillstånd och förberedde mig på det fruktade anfallet. Jag laddade alla mina kanoner, d. v. s. pistolerna och musköterna, vilka senare lågo på sina lavetter vid den nya fästningsvallen. Mitt oryggliga beslut var att försvara mig till sista andedraget, varjämte jag inneslöt mig i Guds beskydd under innerliga böner, att han måtte frälsa mig ur barbarernas händer.
Efter att hava förblivit i denna avvaktande ställning under närmare tvenne timmars tid, började jag bliva otålig att få veta, huru det förhöll sig i fiendens läger. Ännu en stund blev jag sittande i funderingar över, huru jag skulle handla i detta fall, men slutligen kunde jag icke uthärda den pinsamma ovissheten, och som jag inga spejare hade att utsända, återstod för mig intet annat än att själv tjänstgöra som kunskapare. Följaktligen reste jag upp stegen emot klippväggen, i vilken -— såsom jag redan omtalat — var en avsats, där jag kunde få fotfäste. Ånyo uppresande stegen mot en högre liggande avsats, nådde jag slutligen bergets topp. Här framtog jag min kikare, och läggande mig framstupa på marken, började jag uppmärksamt bespeja det fientliga lägret.
