182
all den skyndsamhet, varav jag var mäktig, hän till det bärg, varifrån jag första gången iakttagit vildarnes båtar. Tungt lastad och beväpnad som jag var, behövde jag fulla tvenne timmar för att komma fram till min utkik, men väl anländ dit såg jag medelst kikaren ytterligare trenne båtar med vildar ombord, vilka följaktligen samtidigt varit i land på något annat ställe av ön. Alla fem kanoterna rodde nu bredvid varandra i riktning mot fastlandet.
Detta var just ingen uppmuntrande syn för mig, men vida större fasor väntade mig. Då jag nämligen kom ned till stranden, fick jag granneligen se, i vad ärende dessa blodtörstiga vilddjur besökt min ö. Här lågo färska lämningar efter deras rysliga måltid — blod, benknotor och andra rester av mänskliga kroppar! Jag fylldes av en sådan gränslös ovilja och vämjelse vid detta ohyggliga skådespel, att jag åter intogs av en stark lust att förgöra kannibalerna vid deras nästa besök, huru många de än månde vara.
Emellertid blev jag snart övertygad om, att vildarnes färder till ön icke voro särdeles täta, ty mer än femton månader förflöto efter nyss skildrade tilldragelser, innan de ånyo visade sig. Åtminstone såg jag intet spår av dem under hela denna tid. Att de icke gåvo sig ut under rägnperioderna kunde jag taga för givet; i alla händelser skulle de då icke hava vågat sig så långt som hit. Icke desto mindre levde jag i en ständig fruktan för, att de skulle överrumpla mig, vilket till den grad förbittrade mitt liv, att jag i sanning av egen erfarenhet kan betyga, att ängslan för en befarad olycka är vida svårare att bära än olyckan själv, i all synnerhet då ingen möjlighet finnes att bliva ångesten kvitt.
Under hela tiden fortfor likväl min mordiska sinnesstämning, och jag ödde mången timme, som kunde hava använts vida bättre, på uppgörande av de äventyrligaste planer, huru jag bäst skulle överlista och förgöra vildarne vid deras nästa besök på ön. Särskilt funderade jag på, huru jag skulle bära mig åt, i händelse de liksom sista gången delade sig i tvenne partier. Däremot besinnade jag alldeles icke, att om jag ena dagen dödade tio eller tolv stycken, jag den andra dagen, eller veckan, eller månaden, skulle vara nödsakad att döda ett lika stort antal, o. s. v. i oändlighet, tills jag slutligen i min mån bleve en lika stor, ja, ännu större mördare än de i sin.
Jag framlevde sålunda mina dagar under en ständig ängslan och oro, ty jag var övertygad om att förr eller senare falla i dessa obarmhärtiga varelsers händer. Vågade jag mig någon gång utom min borg, iakttog jag alltid den yttersta försiktighet och spejade oupphörligt omkring åt alla himlens väderstreck. Och nu, om icke förr, fann jag, vilken välsignelse det var för mig, att jag skaffat mig en hjord av tama getter, ty jag vågade inte på något villkor avskjuta min bössa för att icke därmed väcka vildarnes uppmärksamhet. Om de även för tillfället, skrämda av knallen, hade flytt, skulle de dock säkerligen inom få dagar hava återvänt med kanske två eller tre hundra ka-
