noter, och i ett sådant fall visste jag blott allt för väl, vad som förestode mig.
Icke dess mindre förflöt en tid av mer än ett år och tre månader, såsom jag redan nämnt, innan jag ånyo såg till vildarna. Till detta besök får jag snart anledning återkomma. Möjligen hade de under tiden varit på ön ett par eller tre gånger, men jag hade i alla händelser icke sett eller hört dem. Så inträffade maj månad under det tjugofjärde året av min vistelse på ön, och denna månad var det, som bevittnade mitt första, högst egendomliga sammanträffande med de av mig så fruktade kannibalerna, varom jag snart kommer att utförligt berätta.
Mitt sinnestillstånd under dessa femton eller sexton månader var i hög grad upprört. Min sömn var i allmänhet orolig och uppfylld av skräckdrömmar, vilka ofta väckte mig mitt i natten med en känsla av isande fasa. Jag drömde otaliga gånger, att jag var i färd med att döda vildarne; därpå framdrog jag — allt jämt i drömmen — de mest olikartade förnuftsskäl till rättfärdigande av denna gärning inför mitt samvete. Under dagen var jag överväldigad av ständigt jäktande bekymmer. — Men låt oss lämna detta ämne för närvarande.
Det var alltså i medio av maj — jag tror den sextonde, om eljest min träkalender var tillförlitlig. Jag brukade nämligen allt fortfarande göra mina anteckningar eller inristningar i denna stolpe för att sålunda hålla reda på tidens gång. Nåväl, den sextonde maj rasade hela dagen en förfärlig storm, åtföljd av ett häftigt åskväder. En hemsk natt med storm och rägn följde.
Jag vet inte hur långt lidet det kunde vara på natten; men jag satt ännu uppe och läste i bibeln som jag plägade göra, ty denna heliga bok skänkte mig städse den bästa tröst i min nedslagna sinnesstämning. Då blev jag på en gång högligen överraskad av att höra knallen av ett skott, som jag tyckte ut ifrån havet. Detta var sannerligen en överraskning av helt annat slag än den som förut mött mig på denna ö, ty de föreställningar och idéförbindelser den framkallade gingo i fullkomlig motsatt riktning. Med den största skyndsamhet sprang jag upp och ut; inom en handvändning hade jag ryckt till mig stegen och rest upp den emot den förut nämnda avsatsen i klippan, varefter jag snart befann mig på bärgets topp.
I samma ögonblick jag satte min fot där, såg jag blixten av ett nytt skott, och då jag lyssnade, hörde jag mycket riktigt efter ungefär en halv minuts förlopp den väntade knallen. Att döma av ljudets riktning hade skottet lossats från det ställe på havet, där jag en gång rycktes ut i strömmen med min båt.
Jag insåg genast, att de lossade skotten voro nödskott från något fartyg, som var illa ute. Kanske seglade det i sällskap med ett annat fartyg, vars uppmärksamhet och hjälp det sålunda ville påkalla. Jag hade i detta ögon-
