dock för ingen del tävla med sådana av engelsk tillverkning. De voro varken så bekväma eller så starka som de engelska, och i själva verket kunde de svårligen göra skäl för namnet skodon — de voro snarare ett slags tofflor.
I den sistnämnda kofferten fann jag dessutom femtio piastrar (ungefär 175 kronor). Efter allt att döma hade ägaren till denna koffert varit vida fattigare än den person — troligen en officer — vilken ägt den andra.
Emellertid tog jag alla penningarna med mig hem till min grotta och lade dem till de övriga, vilka jag funnit ombord på mitt eget fartyg. Det var ledsamt nog, att, efter vad redan är omtalat, fartygets akterdel skulle gå förlorad för mig; ty därifrån hade jag säkerligen i annat fall kunnat rädda många värdefulla saker, och jag är övertygad om, att där även funnos penningar nog till att flera gånger fullasta min kanot.
Sedan jag nu fört allt mitt gods i land och bragt det i säkerhet, återvände jag till båten, den jag, roende längs kusten, förde tillbaka till dess gamla hamn. Efter att här säkert hava fastgjort den, skyndade jag med längtande steg hem till min gamla kära borg, där jag fann allt i sin ordning så som jag lämnat den. Jag kände mig nu betydligt lugnare till sinnes, så att jag kunde återgå till mina gamla vanor och ånyo taga itu med mina husliga göromål, vilka så länge fått ligga nere. Sålunda förde jag en tid bortåt ett ganska fridfullt liv, utom det att jag var försiktigare än någonsin, höll ett vaksamt öga omkring mig och sällan avlägsnade mig från min borg. Då jag någon gång vågade en längre utflykt, gällde den alltid öns östra del, vilken enligt vad jag på grund av min föregående erfarenhet trodde mig kunna sluta, aldrig besöktes av vildarne, och där jag således kunde röra mig friare utan att behöva iakttaga så många försiktighetsmått eller medföra så mycket vapen och ammunition, som fallet var då jag gick åt motsatta hållet.
Under detta sakernas tillstånd flydde nära tvenne år snabbt sin kos. Men mitt oroliga sinne, som aldrig tillät mig att leva i fullkomligt lugn utan tycktes danat enkom för att göra mig olycklig, var under denna tid uppfyllt av en mängd tankar och planer angående möjligheten av en flykt från ön. Stundom funderade jag på att göra en ny resa ut till det förlista fartyget, änskönt jag tydligt insåg, att numera intet fanns att få ombord, vilket kunnat uppväga risken av en sådan resa. Än ville jag resa till det ena stället, än till det andra, och hade jag nu haft den båt, vari jag rymde från Saleh, tror jag sannerligen, att jag utan betänkande givit mig ut mitt på vilda oceanen, obekymrad om, var jag skulle hamnat.
Mitt liv med alla dess olyckor och vedervärdigheter kan i sanning tjäna som ett varnande exempel för alla dem, vilka hemsökts av denna mänsklighetens allmännaste sjukdom, varifrån — så vitt jag kunde förstå — hälften av alla dess lidanden stammar: nämligen oförnöjsamheten med den ställning i livet försynen anvisat oss. Jag behöver härvid icke gå så långt tillbaka som till
