194
något tillfredsställande svar, varför jag övergick till andra av mera praktisk art. I vilken del av världen levde månne dessa uslingar? Huru långt var min ö belägen från deras kuster? Varför begåvo de sig så långt från hemmet vid sina kannibaliska högtider? Hurudana voro deras båtar? Skulle det slutligen icke vara lika möjligt för mig att fara över till deras land, som det var för dem att komma till min ö?
Vad denna sista fråga beträffar föll det mig aldrig in att eftertänka, vad jag väl skulle taga mig till, sedan jag kommit dit; huru det skulle gå mig, om jag fölle i vildarnes händer, eller om jag kunde hoppas att undkomma, för den händelse de anföllo mig. Ännu mindre tänkte jag på, huru det skulle vara mig möjligt att uppnå deras kust utan att bliva upptäckt och anfallen redan före landstigningen. Och om jag icke fölle i deras händer, huru skulle jag väl bära mig åt för att livnära mig? Och vart skulle jag slutligen taga vägen?
Tankar och frågor av denna art besvärade mig, som sagt, alldeles icke; ty hela mitt inre var uppfyllt av en enda dåraktig önskan: att i min båt begiva mig över till fastlandet. Och så länge denna önskan behärskade mig, fann jag min närvarande belägenhet över all beskrivning eländig, ja, så usel, att endast döden kunde kallas värre. Om jag väl uppnått fastlandet — vem vet, kanske väntade mig räddningen där! Varför skulle jag icke, liksom utanför Afrika, kunna färdas längs kusten, tills jag komme till något av de vita bebott land, där jag vore säker om befrielse? Eller vore det icke möjligt, att jag under vägen kunde möta något europeiskt fartyg, som toge mig ombord? Och låt vara, att det värsta möjliga drabbade mig; låt vara, att jag ginge min död till mötes: skulle jag icke därigenom endast på en gång befrias från alla mina lidanden?
Som läsaren väl kan förstå, voro alla dessa förtvivlade planer frukten av ett överretat sinnestillstånd, som bragts till ytterlighet genom ständiga bekymmer och missräkningar. Vad som mäktigast bidrog till framkallande av detta olyckliga resultat var händelsen med det strandade fartyget, som väckt så många ljuva förhoppningar i mitt sinne, endast för att sedan bittert gäcka dem. Ernåendet av min innerligaste önskan syntes mig då så nära, att jag endast behövt utsträcka handen för att försäkra mig därom; nämligen denna önskan att himlen måtte sända mig en kristen medmänniska, med vilken jag kunde samtala och av vilken jag kunde få upplysningar om min vistelseort samt en handräckning vid förefallande behov. Jag säger, att allt detta varit mig så nära, att saknaden därtill blev mig dubbelt bitter, sedan det så plötsligt tända hoppet lika plötsligt utsläckts.
Jag var sålunda till ytterlighet upprörd och missmodig; hela min forna sinnesfrid var försvunnen och med den även denna stilla undergivenhet för Guds vilja och försynens skickelser, vilken en gång så mäktigt främjat min lycka.
