Jag saknade nu både vilja och förmåga att rikta mina tankar på något annat än min tillärnade resa till fasta landet; ty den näring jag givit denna plan genom att ständigt välva den i mina föreställningar hade förlänat den en sådan styrka, att jag numera i själva verket var dess lydige slav.
Överväldigad av dessa tankar, vilka under tvenne timmars tid eller kanske mera med sådan våldsamhet arbetade inom mig, att mitt blod råkade i svallning och mina pulsar brände såsom av feberglöd, vart jag slutligen så utmattad, att jag föll i en djup sömn.
Man kunde lätt tro, att mina resplaner skulle föresväva mig i drömmen, men så var ej fallet: jag drömde i själva verket intet, som stod i samband med dem. Däremot hade jag följande dröm. Jag tyckte mig gå ut ur min borg som vanligt på morgonen, varvid jag på stranden varseblev tvenne kanoter och elva vildar, vilka gått i land, medförande en tolvte vilde, den de ärnade slakta och uppäta. I ett nu slet den olycklige sig lös från sin vaktare och började springa för livet. Jag tyckte, alltjämt i drömmen, att han tog vägen till den lilla lunden framför min fästningsvall, för att där gömma sig för sina förföljare. Då jag efter några ögonblick såg honom allena och märkte att förföljarna tappat spåret, visade jag mig plötsligt för honom och smålog uppmuntrande åt honom. Då föll han på knä för mig, liksom han velat bedja mig om hjälp; oförtövat visade jag honom min stege och tecknade åt honom att gå över vallen. Sedan detta skett, förde jag honom till grottan, varefter jag gjorde honom till min tjänare.
Efter denna oförmodade vändning i mitt öde sade jag — fortfarande i drömmen — till mig själv: Nu kan jag säkerligen vedervåga en resa till fastlandet, ty denne vilde kan bliva min lots; han skall lära mig, huru jag bäst bör handla och vart jag skall gå för att skaffa mig livsmedel. Genom hans hjälp skall jag kunna undgå vildarne, ty han känner landet och vet, vilken väg vi skola taga.
Härvid vaknade jag med en känsla av den innerligaste glädje över den utsikt till befrielse, som i drömmen erbjudits mig. Men då jag hunnit morna mig och fann, att det endast var en dröm som gäckat mig, övergick jag till den motsatta ytterligheten och råkade i ett tillstånd av djupaste nedslagenhet. Emellertid kom jag på grund av denna dröm till den slutsatsen, att det enda sättet för mig att göra ett försök till räddning just vore det sålunda anvisade — att nämligen söka skaffa mig en vilde till lots. Helst borde det vara en fånge, som förts hit för att dödas och uppätas av sina omänskliga bröder. Men härvid mötte en betydande svårighet: huru skulle jag väl kunna befria den fångne utan att anfalla och döda alla de andra vildarne? Och denna senare handling innebar icke blott ett förtvivlat vågspel, som kunde få en olycklig utgång för mig, utan jag hyste även stora betänkligheter rörande dess rättmätighet. Jag ryste vid blotta tanken att utgjuta så mycket blod —
