i förföljarnas klor. Då han anlände till densamma kastade han sig utan ett ögonblicks tvekan i vågorna, ehuru tidvattnet nått sin högsta punkt, och satte över viken i omkring trettio kraftiga simtag, varpå han åter med utomordentlig styrka och snabbhet fortsatte sin flykt. Då de trenne andra nådde viken, såg jag, att endast två av dem kunde simma; den tredje blev stående på stranden och följde några minuter sina kamrater med ögonen, varpå han långsamt återvände samma väg han kommit. Detta var minsann hans stora lycka, såsom i det följande skall visa sig.
Jag iakttog, att de tvenne simmande kannibalerna behövde mer än dubbelt så lång tid som flyktingen för att sätta över viken. Plötsligt och oemotståndligt trängde sig nu den tanken på mig, att just detta tillfälle var det allra förmånligaste för att skaffa mig en tjänare, ja, kanske till och med en kamrat eller vän, ty det vore uppenbarligen försynens mening, att jag räddande skulle ingripa i den stackars varelsens liv. Genast sprang jag med största skyndsamhet ned för stegen, fattade de tvenne förut omnämnda bössorna, som stodo vid stegens fot, och skyndade så tillbaka upp på bärgets topp, därifrån jag hastade vidare i riktning mot stranden. Jag hade en ganska kort sträcka att tillryggalägga för att kasta mig in emellan den förföljde och förföljarna, och så snart jag kommit den förre tillräckligt nära, ropade jag högljutt åt honom att stanna, varvid han vände sig om och tycktes i första ögonblicket bliva lika förskräckt för mig som för kannibalerna. Emellertid vinkade jag med handen åt honom att komma tillbaka, varefter jag vände mig mot de båda förföljande vildarna och långsamt gick dem till mötes. Då det rätta ögonblicket var inne rusade jag på den förste och fällde honom till marken med bösskolven. Jag ville icke gärna skjuta av fruktan för, att den stora skaran vid elden möjligen kunde höra det, ehuru det ingalunda var troligt på ett så stort avstånd. Om de likväl hört knallen, skulle de i alla händelser icke kunnat se krutröken och sålunda ännu mindre bilda sig någon föreställning om det skedda.
Sedan jag slagit den ene förföljaren till jorden, stannade den andre förskräckt. Jag närmade mig honom men märkte snart, att han hade båge och pilar i beredskap att därmed mottaga mig. Han lagade sig just i ordning att sända mig en pil, varför jag var nödsakad att förekomma honom och fällde honom död till marken i första skottet. Den stackars flyktingen hade emellertid stannat, och ehuru han såg båda sina fiender fallna och — efter allt vad jag kunde tro — döda, hade han likväl blivit till den grad förfärad över knallen och elden från min bössa, att han stod som förstenad, då jag nu vände mig mot honom. Han rörde sig icke ur fläcken, varken framåt eller tillbaka, ehuru han snarare syntes hågad för att fly än närma sig. Ånyo ropade jag till honom och gjorde tecken, att han skulle komma till mig. Han förstod dem väl och tog några steg framåt, varpå han åter stannade; så vågade han sig
