202
honom — syntes bliva mycket förskräckt. Följaktligen riktade jag min andra bössa mot mannen, som om jag ämnat skjuta honom; men då min vilde därvid gjorde tecken att få mitt svärd, som öppet hängde i bältet vid min sida, sänkte jag åter bössan och lät honom få sin vilja fram. Han hade icke väl fått svärdet i sin hand, förr än han störtade fram till sin fiende och i ett enda hugg skilde huvudet från bålen — ett hugg, så skickligt, att ingen mästerman i hela Europa skulle kunnat göra det snabbare eller säkrare. Denna färdighet överraskade mig storligen, enär, såsom jag på goda grunder kunde förmoda, karlen aldrig tillförne i hela sitt liv sett något svärd, undantagandes vildarnes egna träsvärd. Emellertid fick jag sedermera veta, att dessa kannibaler förstå konsten att göra sina träsvärd så skarpa och tunga, att de med dem lätt kunna avhugga ett huvud eller en arm, och det till på köpet i ett enda hugg. Ty det träslag de vid tillverkningen använda är utomordentligt fast och hårt.
Efter väl förrättat värv återvände min vilde, stolt triumferande, till mig och nedlade under en mängd gester och åtbörder, dem jag icke förstod, framför mig på marken så väl mitt svärd som ock huvudet av den vilde han dödat. Vad som mest av allt förvånade honom var, huru jag på så långt håll kunnat döda den andre indianen. Pekande på honom, sökte han genom tecken utverka sig min tillåtelse att få gå dit bort, vilket jag naturligtvis beviljade. Vid ankomsten till den döda kroppen synade han den mycket noga, och tycktes därunder bliva mycket överraskad. Först vände han liket på ena sidan, så på den andra; därefter undersökte han uppmärksamt såret, som kulan vid sitt inträngande gjort. Kulan hade träffat mitt i bröstet och åstadkommit ett litet hål, varur helt obetydligt med blod flutit. Dock måste stark blödning i något inre organ hava ägt rum, ty karlen var och förblev död. Min vilde bemäktigade sig den fallnes båge och pilar, varefter han återvände till mig. Jag var nu betänkt på att gå hem, varför jag gjorde tecken åt min vilde att följa mig; jag sökte även göra tydligt för honom, att flera av kannibalerna möjligen kunde komma hit för att söka efter sina försvunna kamrater.
Han tecknade då åt mig till gensvar, att han ville begrava de båda liken i sanden, på det de övriga vildarna, i fall de kommo hit, icke skulle finna dem. Jag svarade med återtecken, att jag gillade hans plan. Genast grep han verket an, och inom några ögonblick hade han med blotta händerna grävt ett hål i sanden, stort nog för att däri begrava det ena av liken, vilket han även släpade dit och övertäckte med den nyss uppkastade sanden. På samma sätt förfor han med det andra liket, och jag tror sannerligen, att han inom femton minuters tid begravit dem båda.
Härefter begav jag mig åstad, åtföljd av min vilde. Jag förde honom dock icke till min borg utan till den av mig längre inåt ön upptäckta grot-
