Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/211

Den här sidan har korrekturlästs
207

barade för andra, under det att hon i båda fallen fordrade samma plikters uppfyllande. Snart kom jag emellertid på andra tankar; jag kunde ju icke veta Guds avsikter med dessa folkslag eller huru han skulle döma dem, och alldenstund Gud till själva sitt väsen nödvändigtvis måste vara oändligt helig och rättvis, så låge det i öppen dag, att dessa vildars okunnighet och barbari måste bero därpå, att de syndat mot det naturliga ljus, vilket, såsom Skriften säger, var deras hjärtans lag; d.v.s. mot de bud, som deras samvete uppfattade såsom heliga och okränkbara. För övrigt betänkte jag, att vi alla äro såsom leret i krukomakarens hand, och icke kan väl kärlet uppresa sig mot mästaren och säga: »Varför gjorde du mig sådan?»

Men låtom oss nu återvända till min nye kamrat. Jag var på det högsta tillfredsställd med honom och fann ett stort nöje i att undervisa honom i alla de stycken, vari han kunde bliva mig till nytta och av vilka han själv kunde hava gagn. Framför allt var jag angelägen att lära honom tala, på det han måtte förstå mig och kunna meddela sig med mig, och han var i sanning den uppmärksammaste och läraktigaste elev man någonsin kunde finna. Hans ansikte sken av den innerligaste förnöjelse, då han kunde uppfatta, vad jag sade, eller då han fann, att jag förstod honom. Det var därför en verklig glädje för mig att tala med honom.

Jag började nu känna mig så tillfredsställd med mitt liv, att jag ofta sade mig själv, att jag vore hågad kvarstanna på denna ö under hela min återstående levnad, blott jag kunde vara säker för vildarna.

Två eller tre dagar efter min återkomst till borgen beslöt jag att vänja Fredag av med hans ohyggliga begär efter människokött genom att låta honom äta kött av något djur. Till den änden tog jag honom en morgon med mig ut i skogen, där jag ämnade slakta en killing av min egen hjord för att hemtaga och tillreda den. Då vi voro på väg till inhägnaden fick jag emellertid se en gethona, som låg i skuggan under ett träd; bredvid henne vilade tvenne killingar. Jag tecknade genast åt Fredag, att han skulle stanna och icke röra sig ur fläcken, varefter jag lade an med min bössa och sköt en av killingarna. Min stackars Fredag, som visserligen på avstånd sett, att jag med samma vapen dödade hans fiende, men icke visste eller kunde för sig förklara, huru därvid tillgått, blev övermåttan förskräckt och darrade i varenda led. Jag trodde sannerligen, att han skulle svimma av rädsla! Han varken såg den av mig skjutna killingen eller uppfattade, att det var den mitt skott gällde; i dess ställe slet han upp sin rock för att se efter, om han icke själv vore sårad. Jag insåg nu, att han trodde, att jag beslutit döda honom, och sannerligen kom han icke och föll på knä för mig, omfattande mina knän och sade en mängd ord, dem jag icke förstod. Men uppenbarligen bad han mig att skona hans liv.