210
vid gick jag till väga på samma sätt, som jag sett många människor i England göra. Jag uppsatte nämligen tvenne störar, en på vardera sidan om elden, och förenade deras spetsar medelst en tredje stör. Omkring denna band jag ett snöre, i vars andra ände köttstycket hängde, och försatte sedan detta i oupphörlig svängning fram och tillbaka över elden. Denna inrättning tillvann sig Fredags livligaste beundran, och sedan köttet svängt nog och var färdigt till förtäring, erhöll min vilde sin andel av detsamma. Han kunde icke. nog uttrycka sin belåtenhet med steken; en belåtenhet, som han lade i dagen på så många sätt, att jag icke kunde missförstå honom, och slutligen försäkrade han till och med, så gott han det förmådde, att han aldrig mera ville förtära människokött. Häröver blev jag naturligtvis mycket glad.
Dagen därpå gav jag honom sysselsättning med att krossa korn och sikta mjölet, vilket arbete utfördes på det sätt, jag redan förut skildrat. Snart var han lika hemmastadd med detta arbete som jag själv, och särskilt intresserade det honom, sedan han kommit underfund med, vartill det tjänade — nämligen till att få bröd. Därefter fick han vara mig behjälplig vid brödbakningen och även på egen hand försöka sig som bagare. Sedan någon tid förflutit, var Fredag i själva verket i stånd att uträtta alla mina olika sysslor, och det till på köpet med samma skicklighet som jag själv.
Jag började nu tänka på, att jag var nödsakad uppodla större åkerfält och utså mera korn än vanligt, alldenstund jag numera hade två munnar i stället för en att mätta. Följaktligen utsåg jag ett större stycke land, vilket jag omgärdade på samma sätt som förut. Vid detta arbete var Fredag min medhjälpare, och han visade sig icke blott särdeles villig och uthållig, utan gjorde även sin sak mycket omsorgsfullt, varjämte han syntes förtjust över själva arbetet. Härtill bidrog säkerligen den omständigheten, att jag låtit honom veta, varför vi nu arbetade: nämligen för att få mera korn till mera bröd, som blivit nödvändigt genom hans ankomst till ön och bosättning hos mig. Ty nu måste jag laga, att det fanns nog bröd i huset icke blott för mig själv, utan därjämte även för honom. Detta syntes göra ett livligt intryck på Fredags känsliga sinne, ty han lät mig förstå, att han fruktade, att jag hade mera arbete för hans skull än för min egen, varför han erbjöd sig att arbeta så mycket flitigare åt mig, blott han finge anvisning på vad han skulle göra.
Detta år var det angenämaste av alla dem jag framlevat på denna ö. Fredag började nu kunna tala ganska väl och förstå namnen på nästan allt, vad jag hade anledning nämna, samt på alla ställen, dit jag i ett eller annat ärende behövde skicka honom. Ofta talade han till mig och gjorde så många frågor, att jag nu åter, till min stora glädje, fått bruk för min tunga, vilken under så många år varit så gott som förstummad. Utom
