Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/215

Den här sidan har korrekturlästs
211

nöjet och njutningen att samtala med honom hade jag en synnerlig glädje av honom själv, hans öppna och ärliga väsen röjde sig allt tydligare dag för dag, och jag började verkligen innerligt hålla av denne godartade vilde, i vilken fanns så många ädla anlag, och — enligt allt vad jag kunde döma — så få dåliga. Även han å sin sida älskade mig med en hängivenhet, som han, efter vad jag tror, i sitt tidigare liv omöjligen kunnat hysa för något eller någon annan.

En gång föll det mig in att taga reda på, huruvida han närde någon önskan att återvända till sitt hemland. Vid denna tid hade det lyckats mig att lära honom så mycket engelska, att han kunde besvara nästan varenda fråga jag gjorde honom. Först sporde jag, om aldrig det folk, han tillhörde, plägade segra i sina strider. Leende svarade han:

— Jo, jo, vi alltid slåss bättre, varmed han ville säga, att de alltid voro segrare i striden. Därefter uppstod följande samtal oss emellan:

Jag: — Ni alltid slåss bättre; huru kom det sig då, att du blev tillfångatagen, Fredag?

Fredag: — Vi slogo i alla fall många.

Jag: — Slogo — på vad sätt? Om ni slogo dem, huru kunde då du bliva fången?

Fredag: — De många flera än mitt folk, på det ställe där mig var; de taga en, två, tre och mig. På det andra stället mitt folk övervinna dem, där mig inte var; här mitt folk taga en, två och tusen.

Jag: — Men varför räddade icke då ditt folk dig ur fiendernas händer?

Fredag: — De taga en, två, tre och mig, och tvinga mig gå i kanoten; mitt folk icke hava kanoter den gången.

Jag: — Gott, Fredag; men vad gör ditt folk med sina fångar? Föra de bort dem och uppäta dem, liksom de andra?

Fredag: — Ja, mitt folk också äta människor — äta alla.

Jag: — Varthän föra de dem?

Fredag: — Gå till annan plats, var de tycka.

Jag: — Komma de även hit?

Fredag: — Ja, ja, de komma hit; komma vilken annan plats som helst.

Jag: — Har du varit här med dem?

Fredag: — Ja, jag varit här.

Vid dessa ord pekade han åt öns nordvästra sida, varest hans landsmän således plägade lägga till.

Av dessa upplysningar framgick otvetydigt, att min vilde, Fredag, fordom befunnit sig bland de kannibaler, som brukade landstiga på öns fjärmare kust. Troligen hade han varit med vid de förut omnämnda tillfällen, då människooffer där ägt rum!

Någon tid efter ovan anförda samtal vågade jag åter besöka denna av-