214
ligt, att Gud är i stånd att höra våra böner, fastän han bor i himmelen. En dag gjorde min lärjunge den anmärkningen, att vår Gud, som kunde höra oss på längre avstånd än till solen, nödvändigtvis måste vara en större gud än deras Benamucke, som bodde jämförelsevis helt nära och likväl icke kunde förnimma deras böner, såvida de icke stego upp på det stora bärget, där han har sin boning. Jag frågade då, om Fredag någonsin gått upp på detta bärg för att bedja till Benamucke?
— Nej, svarade han; de unga männen gå aldrig dit, bara de gamla männen gå — de som kallas Oowokake.
Detta var, enligt Fredags förklaring, namnet på deras andliga eller präster, vilka gingo till bärget för att säga »Oh!» Detta enkla ord var hela deras böneformulär. Då prästerna återvände, berättade de, vad Benamucke sagt.
Härigenom fann jag, att prästlisten blomstrar till och med bland de mest förblindade och okunniga hedningar i världen, och den slughet, som vet att begagna sig av hemlighetsfulla hokuspokus i religionen, i avsikt att därmed bevara folkets vördnad för prästerskapet, är icke till finnandes allenast inom katolska. kyrkan, utan kanske, i högre eller lägre grad, inom alla religionssystem i världen, ja, till och med ibland de råaste och mest barbariska vildar.
Jag försökte avslöja detta bedrägeri för min lärjunge, Fredag, i det jag sade honom, att det endast var hyckleri av de gamla männen att gå upp på bärget och säga »Oh!» till sin gud Benamucke. Och då de sedan berättade, vad guden sagt, gjorde de sig skyldiga till en fräck lögn.
Därpå hade jag ett långt samtal med Fredag angående djävulen; huru han kommit i världen; hans avfall ifrån Gud; hans fiendskap mot människan; orsakerna därtill; hans åstundan att bliva dyrkad i Guds ställe och såsom Gud, samt de många illfundigheter och onda anslag, av vilka han begagnar sig för att bringa människorna i fördärvet; huruledes han hemligen inverkat på våra lidelser och känslor, på det att de må taga en ond riktning, och huru han förvandlar själva våra böjelser till snaror, så att vi bliva våra egna frestare och av eget val gå vår undergång till mötes.
Jag fann emellertid, att det var vida svårare att giva Fredag en rätt föreställning om djävulen, än vad det varit att bibringa honom en sådan om Gud. I detta senare fall understöddes jag av själva det naturliga förståndet; ty vem inser icke nödvändigheten av den stora första orsaken — en styrande och ledande makt — en vis och hemligt verkande försyn? Ej heller är det svårt att förstå, att man är skyldig sin skapare lydnad och tillbedjan, och att straff med nöädvamlighet måste följa på olydnad mot hans heliga vilja eller bud.
Men några dylika, så att säga naturliga stöd för uppfattningen av en
