icke gärna kunde tro annat, än att hans högsta önskan var att få återvända till sitt fädernesland. Denna iakttagelse oroade mig på det högsta, och jag kände mig nu icke på långt när så säker på min nyförvärvade vän Fredag som förut. Det vore intet tvivel underkastat, att, om Fredag återvände till sitt folk, han icke allenast skulle förgäta alla de religiösa lärdomar, jag med så mycken möda bibringat honom, utan även den tacksamhetsskuld, vari han stod till mig. Ja, kanske han till och med skulle ha panna att giva sina landsmän underrättelse om mig och icke ens räkna för rov att återvända hit i sällskap med ett par hundra av dem för att hålla en kannibalisk fest på min lekamen!
Denna gång gjorde jag likväl min stackars hederlige Fredag stor orätt! Detta grämde mig sedermera ganska mycket, men under den tid, min misstänksamhet varade, iakttog jag en större försiktighet än vanligt och var icke på långt när så förtrolig och vänlig mot min stackars vilde som förut. Illa handlade jag i sanning härutinnan mot den redligaste och mest tacksamme av vänner, ty Fredag besjälades av intet annat än de bästa och ädlaste avsikter, och till min stora glädje visade det sig snart, att han var en lika god kristen som pålitlig vän.
Emellertid fortfor min misstro mot Fredag under flera veckor, och läsaren kan vara förvissad därom, att jag icke underlät att dagligen söka locka ur honom några av de nya tankar och planer, jag misstänkte honom hysa. Allt vad han yttrade var likväl präglat av en sådan uppriktighet och oskuld att jag på intet vis kunde få någon näring för min misstanke. Trots all min oro återvände slutligen helt och hållet den forna vänskapen för min vilde, som icke ens haft någon aning om, vad som ägt rum inom mig. Huru kunde jag väl också misstänka honom för bedrägeri?
En dag hade vi åter begivit oss till samma bärg, där ovan skildrade händelse timat. Nu låg en dimma över havet, så att vi icke kunde se fastlandet. Kallande Fredag till mig, inledde jag följande samtal med honom:
— Säg, min käre Fredag, skulle du inte vilja vara i ditt eget land och hos ditt eget folk?
— Ja, svarade han, jag vara mycket oh! glad att vara hos mitt eget folk.
— Men säg mig, invände jag, vad skulle du taga dig till där? Ville du väl bliva en vilde igen och åter äta människokött och vara en förfärlig kannibal, alldeles som fordom?
Härvid drog ett sorgset uttryck över hans anletsdrag, och skakande huvudet genmälte han:
— Nej, nej! Fredag säga dem leva väl; säga dem bedja Gud; säga dem äta kornbröd, getkött och mjölk; icke äta människor mera.
