Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/226

Den här sidan har korrekturlästs

222

— Gott, Fredag, invände jag; men då skola de säkerligen döda dig!

Härtill genmälte han allvarligt:

— Nej, nej, de icke döda mig; de tycka om att lära.

Han tillade, att de fått lära sig många nyttiga saker av de »skäggiga männen», vilka kommo i båten.

Då jag nu frågade honom, om han icke ville återvända till sitt folk, svarade han småleende, att han icke kunde simma så långt.

— Men om jag gör en kanot åt dig, Fredag?

—— Då jag gå, om du gå med mig, herre.

Jag gå med dig! utropade jag. Men om jag kommer dit, så äta de bestämt upp mig?

— Nej, nej, svarade den trogne gossen, mig hindra dem att äta dig; mig komma dem att mycket älska dig. Han menade att de skulle komma att hålla av mig, då han för dem berättade, hurusom jag dödat hans fiender och räddat hans liv.

Därpå omtalade han för mig, så gott han kunde, huru vänligt hans stamförvanter mottagit de sjutton vita eller »skäggiga» männen, såsom han kallade dem, vilka i en så nödställd belägenhet landstigit på deras kust.

Jag måste bekänna, att jag allt ifrån denna dag närde en livlig önskan att äventyra en sjöfärd med Fredags hemland till mål; kanske kunde jag där sammanträffa med dessa »skäggiga män», vilka tvivelsutan voro spanjorer eller portugiser, och tillsammans med dem uppgöra någon plan till befrielse ur den gemensamma fångenskapen. Naturligtvis borde en flykt där, på fastlandet och i sällskap med så många vita män, gå vida lättare för sig än här, på denna ö, belägen nära sextiofem kilometer från kusten, och där jag endast hade Fredags hjälp att tillgå.

Efter att hava varit upptagen av dessa tankar under några dagar inledde jag ett nytt samtal med Fredag, sägande, att jag ville giva honom en båt att däri återvända till sitt folk. Härpå begåvo vi oss till den på öns andra sida liggande båten, vilken jag numera alltid hade förvarad under vatten. Sedan vi öst vattnet ur den, gingo vi båda i den och satte ut till sjös. Jag fann snart, att Fredag var en mycket skicklig sjöman, som alldeles icke gav mig efter i konsten att styra och manövrera en båt. Efter en stund sade jag till honom:

— Nåväl, Fredag, ska’ vi nu resa till ditt folk?

Han syntes vara mycket ohågad för detta förslag; troligen fann han båten alltför liten för en så lång resa. Jag yttrade då, att jag ägde en mycket större båt, och följande dag tog jag Fredag med mig till det ställe, där den av mig först byggda båten, som jag icke kunnat få i vattnet, ännu låg kvar. Denna farkost fann han stor nog; men alldenstund jag alls icke bekymrat mig om den under den tid av tjugutvå eller tjugutre år, den