Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/227

Den här sidan har korrekturlästs
223

legat där, hade den blivit förstörd genom solens inverkan och var nu helt murken. Fredag förklarade, att en sådan båt som denna vore mycket lämplig för resan; den kunde bära »mycket nog av mat, dryck och bröd», såsom han uttryckte sig.

Vid denna tid var jag så fast besluten att fara över till fastlandet i sällskap med Fredag, att jag sade till honom, att vi genast skulle taga itu med byggandet av en ny båt, lika stor som den nämnda. Jag tillade, att Fredag skulle resa hem i den, så fort den bleve färdig. Härtill svarade han icke ett ord, men såg mycket nedslagen och ledsen ut. Jag frågade då, vad det var, som bedrövade honom. Han svarade med en genfråga:

— Varför du vara ond på Fredag? Vad mig hava gjort?

Jag sporde honom nu, vad han menade, och försäkrade, att jag icke var det minsta ond på honom.

— Icke ond?! upprepade han flera gånger; varför då skicka Fredag bort; skicka Fredag hem till mitt folk?

— Vad nu då, Fredag, genmälte jag; sade du icke själv, att du ville vara hos dem?

— Ja, ja, sade han, jag vill vi båda vara där; icke önska Fredag där, utan min Herre där med.

Korteligen, han kunde icke tänka sig att resa hem utan mig.

— Jag resa dit, Fredag? invände jag; vad skall väl jag göra där?

Utan betänkande svarade han:

— Du göra mycket gott där; du lära vilda människor bliva goda, förståndiga, tama människor; du lära dem känna Gud, bedja Gud och leva nytt liv.

— Ack, Fredag, inföll jag nu, du vet icke, vad du säger; jag är ju själv bara en okunnig, syndig människa.

— Jo, jo, yrkade han, du lära mig gott — du lära dem gott.

— Ånej, min käre Fredag, du skall resa utan mig och lämna mig kvar här att leva ensam som förut, sade jag slutligen.

Dessa mina ord gjorde honom så utom sig, att han hastigt fattade en av de yxor, han brukade bära med sig, och räckte den åt mig.

— Vad skall jag göra med denna? frågade jag honom.

— Du döda Fredag med den, förklarade han.

— Och varför skall jag döda dig? återtog jag.

Livligt genmälte han:

— Varför du sända Fredag bort? Du döda Fredag, icke sända Fredag bort.

Vid dessa sista ord blev han så överväldigad av sin rörelse, att han föll i gråt. Med ett ord, hela hans uppträdande och handlingssätt ådagalade så otvetydigt den innerliga hängivenhet och trohet, som besjälade honom,