224
att jag såväl nu som ofta sedermera fann mig föranlåten att försäkra honom, att jag aldrig skulle sända honom bort ifrån mig, så länge han själv var hågad att stanna.
Då Fredag sålunda, att döma av alla hans ord och handlingar, hyste en så djupt rotad tillgivenhet för mig, att intet kunde förmå honom att övergiva mig, så måste grunden till hans önskan att få återvända till sitt fädernesland vara att söka i hans varma kärlek till sina landsmän och i hans hopp, att jag skulle bliva en välgörare för dem. Emellertid hyste jag ganska ringa tankar om mig själv i detta avseende, varför jag icke kunde dela Fredags förhoppningar, ej heller kände jag någon maning eller önskan att tillmötesgå dem. Däremot behärskades jag allt fortfarande av en stark böjelse att göra ett försök till räddning ur min fångenskap; en böjelse, som blivit betydligt starkare efter Fredags upplysning, att »sjutton skäggiga män» vistades ibland vildarna.
Följaktligen gick jag utan vidare dröjsmål i författning om förverkligandet av mina planer, Biträdd av Fredag började jag leta efter ett stort träd till byggande eller förfärdigande av den för resan nödvändiga kanoten. På ön funnos i sanning träd nog till byggande av en hel flotta — icke blott av piroger, utan av ordentliga skepp; men huvudsaken för mig var att finna något, som växte så nära stranden, att vi med lätthet kunde få den färdigbyggda båten i vattnet. Mitt förra misstag hade gjort mig vis, och jag ville akta mig för att upprepa det.
Som jag fann, att Fredag mycket bättre än jag förstod sig på, vilket trädslag som bäst lämpade sig för ändamålet, lämnade jag valet i hans hand. Snart hade han funnit ett passande träd, vars namn jag ännu i denna dag icke känner, men dess trä liknade mycket vad vi kalla äkta gulholts- eller fustikträ, och det föreföll mig vara ett mellanting emellan detta och järnbocksträet, varom det till färg och lukt mycket påminde.
Sedan vi med förenade ansträngningar huggit ned detta träd, föreslog Fredag, att vi skulle göra urhålkningen medelst eld; men jag visade honom, huru mycket bättre det var att använda eggjärn. Sedan jag undervisat honom i bruket av dessa verktyg, uppnådde han snart nog stor skicklighet vid deras hanterande.
Efter omkring en månads styvt arbete kunde vi äntligen lägga sista hand vid vår kanot, i det vi även på utsidan höggo den till formen av en båt — och, med förlov sagt, en ganska vacker båt. Därefter åtgick det emellertid närmare fjorton dagar, innan det lyckades oss att, så att säga tum för tum, medelst stora träkavlar, få den ned i vattnet. Med lätthet hade vår båt kunnat bära åtminstone tjugu man.
Det förvånade mig att se, med vilken färdighet och raskhet Fredag, trots kanotens storlek, förmådde styra, vända och ro den. Jag frågade honom
