orsak nog till en sådan erkänsla, hade jag det likväl i ännu högre grad nu, sedan jag fått röna så många förnyade bevis på försynens kärleksfulla omsorg om mig, vartill på senaste tiden kommit ett fast hopp om en snar räddning ur fångenskapen. Jag hade nämligen en säker känsla av, att min befrielse var nära förestående — så nära, att jag icke ens skulle komma att vistas ett år till på denna plats. Icke desto mindre skötte jag mitt åkerbruk såsom vanligt — grävde, sådde och inhägnade, alldeles som förut. Likaså insamlade och torkade jag druvor; korteligen, jag försummade intet av mina vanliga, för vårt uppehälla nödvändiga arbeten.
Jag hade knappt avslutat tillredelserna för nästa skörd, innan rägntiden överraskade mig. Denna gång höll jag mig mera inomhus än vanligt. Med förenade ansträngningar hade Fredag och jag bragt vår nybyggda båt i säkerhet upp i den lilla viken, där jag under de första dagarna av min vistelse på ön landsatte de från fartyget hämtade varorna. På stranden därstädes lät jag Fredag gräva en liten bassäng, just vid gränsen för högsta vattenståndet under flodtiden. I denna bassäng, som var stor nog att rymma vår kanot och djup nog att hålla den flott, halade vi vid flodtiden in vår farkost, varefter vi, sedan ebben inträtt, byggde en stark fördämning emellan bassängen och havsviken, på det att tidvattnet icke mera skulle nå båten. För att ytterligare skydda den, täckte vi den med en myckenhet lövruskor — och nu avvaktade vi ingången av november och december månader, under endera av vilka jag beslutat att företaga min länge påtänkta resa.
Så snart den vackra årstiden började återkomma, skyndade jag således att vidtaga alla nödiga förberedelser för resan. Först och främst gjorde jag i ordning ett tillräckligt förråd av proviant, beräknat för en längre färd. Min avsikt var att efter åtta eller fjorton dagars förlopp öppna fördämningen och föra ut båten.
En morgon, då jag var sysselsatt med mina tillredelser, bad jag Fredag gå ned till stranden för att söka skaffa oss en sköldpadda. Vanligen fångade vi en sådan varje vecka för att genom dess kött och ägg bereda oss någon omväxling i vår föda. Länge hade Fredag icke varit borta, förrän han kom springande tillbaka i vildaste fart och satte över den yttre vallen eller palissaden med en hastighet och lätthet, som var förvånande. Jag hann ej öppna munnen för att fråga, vad som stod på, innan han häftigt utropade
— O, herre! O, herre! O, sorg! O, ledsamt!
— Vad i all världen är det frågan om, Fredag? sporde jag.
— O! därborta, där, svarade han, en två, tre kanoter; en, två, tre!
Jag fattade hans ord, som om sex kanoter landat vid ön; men då jag närmare utfrågade honom, fann jag, att han endast menade tre.
— Gott, Fredag, tröstade jag honom, var bara inte rädd!
