228
Ehuru jag gjorde mitt bästa för att lugna honom och ingiva honom mod, var dock den stackars gossen i högsta grad uppskrämd, ty han kunde icke få för sig annat, än att vildarna återvänt i avsikt att uppsöka, sönderstycka och förtära honom. Han darrade i varje led, och jag befann mig i stort bryderi, huru jag bäst skulle kunna lugna honom. Jag sade honom, att jag själv befann mig i lika stor fara, och att de, om de finge fatt i oss, skulle uppäta mig lika väl som honom. Slutligen sade jag:
— Hör på, Fredag, vi måste slåss med dem. Säg mig, kan du slåss?
— Mig skjuta, svarade han; men där komma mycket stort antal.
— Det betyder ingenting, genmälte jag; våra skott skola skrämma dem, som inte falla.
Vidare sporde jag honom, huruvida han, i fall jag utfäste mig att försvara honom, även ville försvara mig, stå vid min sida och göra precis som jag bad honom.
— Mig dö, svarade han trohjärtat, om du be mig dö, herre!
Därpå gick jag efter en butelj rom och gav honom en duktig klunk, ty jag hade så hushållat med denna vara, att jag hade en ganska betydlig mängd kvar. Sedan Fredag inmundigat denna dryck, lät jag honom gå efter de jaktbössor, vi alltid under våra utflykter medförde; jag laddade dem med stora svanhagel av samma kaliber som mindre pistolkulor. Därpå laddade jag fyra av musköterna med tvenne rännkulor och fem mindre kulor vardera, och i var och en av mina båda pistoler inlade jag tvenne kulor. Som vanligt hängde jag mitt stora blottade svärd vid sidan och lät Fredag taga sin yxa.
Efter dessa rustningar till strids tog jag min kikare och gick upp på bärgtoppen för att rekognoscera. Med kikarens tillhjälp upptäckte jag genast tjugoen vildar, trenne fångar och likaledes trenne kanoter. Kannibalernas avsikt var uppenbarligen ingen annan än att tillreda en festmåltid av dessa trenne människokroppar: en i sanning avskyvärd fästlighet, men — efter vad jag förut varit i tillfälle att iakttaga — någonting bland dem högst vanligt. Jag märkte även, att de nu icke landstigit på samma ställe, varifrån Fredag lyckades undfly dem, utan närmare min lilla hamn, där stranden var lägre och nästan intill vattenbrynet bevuxen med en tät skog. Denna senare omständighet i förening med avskyn för deras omänskliga avsikter uppfyllde mig med en så livlig förtrytelse, att jag skyndsamt återvände till Fredag och förkunnade honom mitt fasta beslut att överfalla och döda dem alla. Fredag hade nu övervunnit sin fruktan; romen tycktes hava livat hans mod, och då jag nu åter frågade honom, om han ville slåss vid min sida, svarade han mig som förut, att han ville dö, när helst jag bad honom dö.
I detta tillstånd av upphetsning fördelade jag de förut omnämnda vapnen emellan oss. Fredag fick den ena av pistolerna att sätta i bältet och trenne bössor att bära på skuldran; jag för min del tog den andra pistolen och de
