övriga trenne bössorna. Sålunda rustade började vi vårt fälttåg. I fickan hade jag stoppat en liten butelj med rom, och åt Fredag hade jag anförtrott en stor påse, innehållande krut och kulor. Jag befallde Fredag att hålla sig strax bakom mig och icke avlägsna sig eller skjuta eller företaga sig något som helst utan på mina bestämda order. Dessutom förbjöd jag honom att yttra ett ord eller eljest göra något buller.
Vi tågade således åstad. För att komma in i den omnämnda skogen och få kannibalerna inom skotthåll utan att själv bliva sedd av dem, gjorde jag en omväg till höger på närmare tvenne kilometer.
Under denna marsch återvände emellertid mina forna betänkligheter. Icke så som skulle jag känt någon fruktan för vildarnes antal, ty alldenstund de voro nakna och obeväpnade, var jag viss att bliva dem övermäktig — hade jag så ock varit fullkomligt ensam emot dem. Men jag frågade mig själv, vilken anledning eller ännu mindre nödvändighet dreve mig att besudla mina händer med deras blod — att anfalla människor, vilka varken gjort eller ämnade göra mig något ont? Voro icke dessa människor i sitt förhållande till mig fullkomligt oskyldiga, och voro icke deras barbariska plägseder deras egen stora olycka — ett bevis på, att den Allsmäktige i sina outgrundliga rådslag överlämnat såväl dem som andra stammar i denna del av världen åt en beklagansvärd förnedring och åt en förbannelse, som det icke tillkom mig att öka genom ytterligare blodsutgjutelse? Vad rätt hade väl jag att upphäva mig till domare över deras handlingar, eller ännu mindre att egenmäktigt göra mig till ett verktyg för den gudomliga rättvisan? Min är hämnden, säger Herren; skulle icke han själv, när helst och på vad sätt han funne för gott, låta straffet drabba dessa uslingar för deras förbrytelser, och vore det icke förmätet av mig att så till sägandes taga hämnden ur hans hand och lägga den i min egen? Med Fredag var en annan sak, ty han var denna stams förklarade fiende; vilken
