234
Knallen av våra skott hade till den grad förskrämt de stackars varelserna, att de föllo till marken av pur häpnad och förskräckelse, och i den gränslösa förvirring, som bemäktigat sig dem, förmådde de icke ens göra något försök till flykt. Så förhöll det sig med de i båten varande fem vildarne, på vilka Fredag skjutit, ty då trenne av dem föllo efter att verkligen ha blivit träffade, gjorde de återstående tvenne dem sällskap av bara fruktan.
Jag höll ännu alltjämt bössan i handen utan att skjuta, ty jag ville spara på mitt skott, sedan spanjoren fått min pistol och mitt svärd. ”Tillkallande Fredag befallde jag honom springa bort till det träd, varifrån vi först skjutit, och hämta de därstädes kvarliggande avskjutna bössorna. Med stor skyndsamhet efterkom han min tillsägelse, och räckande honom min egen musköt, grep jag mig genast an med att på nytt ladda de övriga.
Under det jag höll på därmed, råkade spanjoren i häftig strid med en av vildarna, som anföll honom med ett stort träsvärd, — ett liknande vapen, för vilket han såsom fånge skulle hava fallit offer, om icke jag trätt emellan. Spanjoren ådagalade en beundransvärd tapperhet, trots sitt försvagade tillstånd; han kämpade en god stund med indianen och sårade honom svårt på tvenne ställen i huvudet, men vilden, som var en stark och storvuxen krabat, gick honom slutligen in på livet och kastade honom till marken. Därpå sökte besten vrida svärdet ur hans hand, men spanjoren släppte med klok beräkning självmant sitt tag, ryckte pistolen ur gördeln och sköt vilden en kula genom hjärtat, så att han stupade död på fläcken, innan jag, som emellertid skyndat till spanjorens hjälp, hann fram till stället:
Fredag, som var lämnad helt och hållet åt sig själv, satte efter de flyende vildarna, och med sitt enda vapen, yxan, avfärdade han till att börja med de tre först sårade och därpå så många han kunde komma över. Och sedan spanjoren lyckligen besegrat sin farlige angripare, kom han till mig för att få en bössa. Jag lämnade honom en av jaktbössorna, varefter han genast började förfölja tvenne av kannibalerna och sårade dem även båda. Emellertid undsluppo de in i skogen, enär deras förföljare icke var i stånd att löpa som de. I skogen fick dock Fredag syn på dem, och vips var han efter dem. Den ene föll för hans fruktansvärda yxa, men den andre var honom för snabb; ty änskönt han var sårad, sprang han som en kapplöpningshäst. Slutligen uppnådde han stranden, kastade sig i vattnet och simmade med utomordentlig styrka och hastighet bort till den förut omnämnda kanoten, i vilken trenne vildar — däribland en sårad, om vilken vi icke visste, huruvida han levde eller ej — befunno sig. Dessa fyra kannibaler voro av tjugoen stycken de enda som undkommo oss.
Sålunda gav vår drabbning vid beräkning följande utslag: för vårt första skott från trädet föllo tre vildar; två dödades i nästa skott; två skötos i båten av Fredag; två av de först sårade nedhöggos av Fredag, som därefter i skogen
