och som vinden låg emot dem, är det knappast antagligt, att de någonsin uppnådde sitt hemlands kust, utan de förgingos säkerligen under vägen.
Men låt oss återvända till Fredag, som emellertid var så upptagen med sin far, att jag icke hade hjärta att sätta honom till något annat. Efter en liten stund frågade jag honom, om han givit sin far något bröd. Skakande på huvudet svarade han:
— Intet; mig stygge hund äta upp allt själv.
Jag räckte honom då en av mina kakor, dem jag medfört i en liten påse, och lät honom dessutom få litet rom för egen räkning. Han kunde likväl ej förmå sig att smaka något, innan hans far först blivit tillgodosedd. I min ficka hade jag även stoppat några russinklasar; jag framtog en handfull och gav honom för hans fars räkning. Knappt hade han givit sin far russinen, innan jag fick se honom hoppa ur båten och rusa i väg som en besatt, ty han var den störste snabblöpare jag någonsin sett. Han löpte med sådan fart, att han, jag vågar säga, på några ögonblick var utom synhåll. Jag ropade efter honom, men förgäves — han var redan borta.
Efter omkring en kvarts timme kom han tillbaka, ehuru icke med samma hastighet; i mån han nalkades oss, blevo hans steg långsammare, och jag märkte nu orsaken — han bar nämligen något i handen. Då han kom fram fann jag, att hans börda utgjordes av en lerkruka med friskt vatten, som han hämtat åt sin far, varjämte han medförde tvenne brödbullar åt mig. Han hade således varit hemma i vår borg under denna korta tid! Det friska vattnet vederkvickte Fredags far, som nästan försmäktade av törst, mera än något annat han förut fått, och som även jag var mycket törstig, tog jag mig några duktiga klunkar av den härliga drycken.
Då hans far druckit sig otörstig, frågade jag Fredag, om något vatten fanns kvar i krukan, och då han jakande besvarade min fråga, bad jag honom även tänka på den stackars spanjoren, som var i lika stort behov av en läskande dryck som Fredags far. Den stackars mannen hade lagt sig ner att vila i skuggan av ett träd; även hans leder voro mycket styva och därtill starkt uppsvullna av de hårt åtdragna fjättrarne. Sedan han med begärlighet druckit ur den av Fredag erbjudna krukan och börjat äta av de bröd, jag medsänt, gick jag bort till honom och gav honom några russin. Därvid såg han upp i mitt ansikte med ett uttryck av den djupaste och innerligaste tacksamhet, som livligt avspeglade sig i alla hans drag. Men han var så utmattad efter den häftiga striden med vildarna, att han icke förmådde resa sig upp. Han försökte det visserligen ett par eller tre gånger, men föll genast maktlös tillbaka; dessutom vållade honom de ansvällda fotlederna en olidlig smärta vid varje rörelse. Därför bad jag honom att hålla sig i stillhet och befallde Fredag gnida hans fotleder samt badda dem med rom, liksom han förut gjort med sin fars.
