240
flykt, och huruvida vi ej kunde vänta dem tillbaka med en övermakt, som vi icke skulle kunna motstå.
Den gamle mannen höll visserligen för högst sannolikt, att de fyra flyktingarna icke med livet undkommit den häftiga storm, som blåste hela natten efter deras flykt; — antingen hade de drunknat, vilket var det troligaste, eller drivits i sydlig riktning till främmande kust, där intet annat öde väntade dem än att bliva slaktade och uppätna. Hade de likväl lyckligen uthärdat stormen och helskinnade kommit tillbaka till sitt land igen, så kunde han icke så noga veta, vad de komme att taga sig till; dock var han fullt och fast övertygad om, att de blivit så dödligt förskräckta över allt, vad de upplevat, att de skulle berätta för sina landsmän, huru som alla deras olyckskamrater blivit dödade av åskan och blixten — icke av människohand. Vad beträffar de båda fiender de mött på ön, nämligen Fredag och jag, så skulle de säkerligen hålla oss för övernaturliga väsen eller onda andar, som nedstigit för att tillintetgöra dem, och icke för beväpnade mänskliga varelser. Detta hade han hört dem säga på sitt språk till varandra, ty de kunde omöjligen föreställa sig att en människa hade i sin makt att slunga eld och tala med åskans röst eller att utan synliga vapen skicka döden på ett sådant avstånd.
Längre fram fick jag veta, att denne gamle vilde verkligen hade fullkomligt rätt i sin förmodan; ty det vill synas, som om de fyra vildarna i trots av storm och sjö kommit oskadde hem till sina stamförvanter, vilka sedermera aldrig vågade sig besöka denna farliga ö, där de fruktade att hemfalla under vredgade gudars hämnd.
Emellertid hade jag icke reda härpå vid tiden för ovan skildrade tilldragelser, varför jag länge svävade i en ständig oro att bliva anfallen av ett stort antal vildar. Följaktligen var jag städse på min vakt och höll min lilla armé färdig till drabbning, ty som vi nu voro icke mindre än fyra stycken, skulle jag när som helst vågat en dust med kannibalerna, om de så även kommit hundra man högt.
Då likväl efter någon tids förlopp inga kanoter visat sig, försvann småningom min fruktan för vildarnas återkomst, och jag började i stället sysselsätta mina tankar med den gamla planen att företaga en resa till fastlandet. Häri styrktes jag så mycket mera, som Fredags far försäkrade mig, att jag för hans skull komme att röna ett mycket välvilligt mottagande bland hans landsmän.
Efter ett allvarligt samtal med spanjoren beslöt jag dock att tills vidare dröja med att sätta min plan i verket. Av detta samtal inhämtade jag, att ännu sexton vita, spanjorer och portugiser, vilka samtidigt med honom lidit skeppsbrott och landstigit därborta, vistades bland vildarna och visserligen levde på fredlig fot med dem men i alla fall hade det svårt och ofta fingo lida brist på det nödvändiga, enär vildarnas vanor voro så helt olika deras egna.
