242
mottagit sin utrustning och sin befrielse, till gengäld förde mig såsom fånge till sina landsmän, bleve jag mycket illa lönad för min välvilja mot dem och gjorde därigenom min ställning vida sämre än förut.
Till allt detta genmälde spanjoren på ett lika okonstlat som förtroendeväckande sätt, att hans kamraters belägenhet i själva verket vore så eländig, och deras sorg över densamma så djup, att de säkerligen med fasa och avsky skulle rygga tillbaka för blotta tanken att handla svekligt eller illa mot en man, som bidragit till deras räddning. Om jag så önskade, ville han i sällskap med den gamle vilden återvända till sina kamrater och med dem avhandla frågan, varefter han skulle komma tillbaka till mig med deras svar. I händelse en överenskommelse i önskad riktning komme till stånd oss emellan, skulle han avfordra dem att med livlig ed bekräfta de av mig uppställda villkoren, samt att de helt och hållet skulle underkasta sig min ledning och lyda mig såsom deras befälhavare och kapten; vid evangelium och de heliga sakramenten skulle de få svärja att vara mig trogna och att utan minsta invändning segla till vilket kristet land, jag funne lämpligt att bestämma, samt att ovillkorligt ställa sig alla mina befallningar till efterrättelse, till dess de slutligen välbehållna anlänt till den av mig angivna bestämmelseorten. Dessutom skulle han upprätta ett av dem alla egenhändigt underskrivet kontrakt, innehållande alla de ovannämnda, beedigade villkoren, samt i vederbörlig ordning överbringa det till mig.
Härefter försäkrade han mig på det livligaste, att han själv för egen del aldrig skulle lämna mig utan på min uttryckliga befallning, och att han skulle försvara mig till sitt sista andedrag, i händelse den minsta trolöshet skulle yppa sig ibland hans landsmän. Vad desse senare anginge, hade han dock lärt känna dem allesammans såsom belevade och hederliga män, och hans fullkomliga övertygelse vore, att de, i fall jag bidroge till deras räddning, skulle vara beredda att leva och dö för mig, ty deras nuvarande ställning vore den bedrövligaste, man gärna kunde tänka sig. I fullkomlig saknad av vapen och kläder, voro de för sitt livsuppehälle helt och hållet hänvisade till vildarnas nåd ocH barmhärtighet, och deras utsikter att någonsin få återvända till sitt hemland voro mindre än inga.
Efter dessa spanjorens försäkringar beslöt jag att, så vitt möjligt, våga ett försök till befrielse av hans olyckskamrater. Till den ändan skulle han, åtföljd av den gamle vilden, resa över och öppna underhandlingar med dem. Men då allt var färdigt för de båda männens avresa, framkastade spanjoren självmant en anmärkning, vilken å ena sidan vittnade om så mycken klokhet och å den andra om så mycken uppriktighet, att jag icke kunde annat än känna mig högligen tillfredsställd därmed, och vilken anmärkning hade till närmaste följd, att jag ännu för åtminstone ett halvt års tid såg mig nödsakad att uppskjuta hans kamraters befrielse. Härmed förhöll sig på följande sätt.
