Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/247

Den här sidan har korrekturlästs
243

Under den tid av omkring en månad, som spanjoren nu tillbragt hos mig, hade jag låtit honom se, på vad sätt jag med försynens hjälp sörjt för mina behov. Följaktligen hade han sig bekant, huru stort mitt upplagda förråd av korn och ris var — ett förråd, som, ehuru mer än tillräckligt för min egen del numera sedan min familj ökats med tvänne medlemmar, endast med iakttagande av den största sparsamhet kunde stå bi åt oss alla. Så mycket mindre — och detta var spanjorens kloka anmärkning — kunde detta förråd räcka åt hans landsmän, i fall de nu kommo över till vår ö, och minst av allt skulle något bliva övrigt till proviantering av vårt fartyg, sedan vi väl fått det färdigt, för en resa till någon av Amerikas kristna kolonier.

Därför — fortsatte spanjoren — vore det bäst, att han och de båda vildarna finge uppgräva och tillreda så mycket nytt åkerland, som jag kunde undvara utsäde till, och att resan uppskötes, tills skörden vore inbärgad, på det vi måtte vara förvissade om att äga ett tillräckligt förråd av spannmål för hans olyckskamraters underhåll, sedan de ankommit till ön; ty brist på livsmedel torde giva dem anledning till misshälligheter och bibringa dem den uppfattningen, att de räddats ur en svår belägenhet endast för att störtas i en ännu svårare. Ni vet, hur det gick med Israels barn, tillade han; i början gladde de sig över att hava blivit frälsta utur Egypten, men då de saknade bröd i öknen, knorrade de emot Gud, som räddat dem.

Spanjorens råd var så gott och hans förslag så välbetänkt, att jag icke kunde annat än känna mig på det högsta tillfredsställd så väl därmed som med den trohet och pålitlighet de så tydligt lade i dagen. Följaktligen grepo vi oss alla fyra genast an med arbetet på nyodlingen, så gott våra anspråkslösa träredskap det medgåvo. Då efter ungefär en månads förlopp såningstiden inföll, hade vi fått i ordning så mycken åker, som erfordrades för ett utsäde av åtta hektoliter korn och sexton krukor fulla med ris, vilket var all den spannmål vi kunde undvara. Vi hade då nätt och jämnt så mycket övrigt, som var tillräckligt för vårt eget behov under de sex månader, vilka komme att förflyta tills skörden vore inbärgad. Dessa sex månader äro naturligtvis att räkna från den tid, då jag på grund av spanjorens förslag först lade utsädesspannmålen å sido, ty man må ingalunda föreställa sig, att säden behöver ligga ett halvt år i jorden i detta klimat.

Som vi nu voro många nog för att icke behöva hysa någon fruktan för vildarna, så framt de icke infunno sig i allt för stort antal, strövade vi fritt omkring över hela ön, varthelst det av en eller annan anledning föll oss in. Ständigt hade vi vår flykt eller befrielse för ögonen, och oupphörligt höll jag mina tankar riktade på medlen för dess förverkligande. I denna avsikt utvalde jag flera träd, som syntes mig lämpliga för vårt fartygsbygge, och satte Fredag och hans far till att fälla dem. Åt spanjoren, vilken jag anförtrott mina planer, uppdrog jag att vara överuppsyningsman vid detta