av dem egenhändigt undertecknas. Huru de skulle bliva i stånd att uppfylla denna sista bestämmelse, då de ju — såsom jag bort veta — voro i saknad av både penna och bläck, var något som det inte föll oss in att tänka på.
Med dessa förhållningsorder begåvo sig spanjoren och den gamle vilden — Fredags far — åstad i en av de kanoter, som fört dem såsom fångar till ön. Var och en av mina båda utskickade erhöll en musköt jämte ammunition till åtta skott, med vilka jag bad dem väl hushålla, så att de endast i högsta nödfall avlossade något skott.
Med största tillfredsställelse lät jag mina tankar följa denna beskickning, vilken betecknade de första verkliga mått och steg jag under en vistelse av mera än tjugosju år på denna ö vidtagit i avsikt att vinna befrielse ur min fångenskap. De båda resenärerna försåg jag med så mycken proviant, bestående av bröd och torkade druvor eller russin, att den för flera dagars tid borde var fullt tillräcklig för dem själva och dessutom räcka till de väntande spanjorernas underhåll under en tid av ungefär åtta dagar. Därpå anträdde de, följda av mina innerligaste lyckönskningar, sin resa, sedan vi likväl först överenskommit om ett bestämt tecken, genom vilket jag vid deras återkomst skulle kunna igenkänna dem, redan innan de nått stranden. Deras avresa, som gynnades av en frisk bris, inträffade enligt min beräkning en dag i oktober, vid fullmåne. Dock var jag icke fullt säker på min beräkning av dagarne, sedan jag en gång råkat i ovisshet, vilket — såsom läsaren erinrar sig — inträffade under min sjukdom; ej häller var jag vid denna tid övertygad om, att jag hade en riktig siffra för det antal år jag tillbringat på ön. Härutinnan hade jag emellertid icke misstagit mig, såsom det längre fram visade sig, då jag kom i tillfälle att med full visshet granska mina beräkningar.
Åtta dagar hade förflutit efter spanjorens och den gamle vildens avresa, och jag började nu vänta deras återkomst. Emellertid förflöt ännu en vecka, utan att de läto sig avhöra. I stället inträffade en särdeles märklig händelse, vilken jag nu går att berätta för mina läsare. Tidigt en morgon, medan jag ännu låg sovande i min bädd kom nämligen Fredag inrusande till mig och ropade överljutt: Herre, herre, de komma, de komma!
Genast kastade jag mig ur bädden, klädde mig i största hast och skyndade ut. Icke anande någon fara medtog jag intet vapen — tvärt emot min vana. Sedan jag ilat genom den lilla lunden — vilken i förbigående sagt, vid denna tid uppvuxit till en tät skogsdunge — och anlänt till ett ställe, där jag hade fri utsikt över havet, varseblev jag till min stora förvåning på ungefär åtta kilometers avstånd från stranden en båt, förande s. k. galérsegel, vilken för god vind styrde rak kurs på min ö. Jag fann även i första ögonkastet att den icke kom i riktning från fastlandet utan från motsatt håll.
Ropande Fredag till mig, befallde jag honom att hålla sig väl dold nära
