Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/25

Den här sidan har korrekturlästs
21

världen lätt; hon är medveten om sin lycka och lär av varje dags erfarenhet att skatta den högre, och sålunda njuter hon livets sötma utan att behöva smaka dess bitterhet.

Därefter bad han mig enträget och på det ömmaste att icke störta mig i svårigheter, för vilka såväl naturen själv som min börd syntes hava velat skydda mig. Jag vore ju ej nödsakad att förtjäna mitt uppehälle på ett sådant sätt. Han skulle sörja för mig och söka förhjälpa mig till den levnadsställning, som bäst passade för mig. Om jag ej bleve tillfredsställd och lycklig i världen, så vore det mitt eget fel. Han vore nu fri från allt ansvar, sedan han fullgjort sin plikt, att varna mig för ett steg, som han visste skulle leda till mitt fördärv. Genom att uppmuntra mig i min dårskap ville han ej göra sig delaktig i det öde, som säkerligen komme att drabba mig. Och slutligen bad han mig att av min äldste broders öde taga ett varnande exempel. Han hade på allt sätt avrått denne ifrån att begiva sig till Nederländerna; men hans ungdomliga övermod förledde honom att trotsa allt och gå ut i kriget, där han även fann sin död.

— Och fastän jag icke skall upphöra att bedja för dig, slutade min far, kan jag dock icke underlåta att säga dig, att om du framhärdar i din dåraktiga avsikt, så skall icke Guds välsignelse vila över dig; du skall en gång, och kanske snarare än du tror, komma att ångra, att du föraktade mitt faderliga råd; men då skall du icke hava någon, som räcker dig en hjälpande hand.

Mot slutet av min fars förmaningar, vilka voro verkligt profetiska, fastän han väl svårligen själv kunde veta det, såg jag stora tårar tillra ned för hans kinder, synnerligen då han nämnde min avlidne broder; och då han yttrade, att jag en gång skulle komma att ångra mitt handlingssätt, men hava ingen som brydde sig om mig, blev han så överväldigad av sin rörelse, att han avbröt med orden: Mitt hjärta är för fullt; jag kan icke säga något mera.

Jag blev djupt gripen av min fars ord, och huru kunde jag väl annat? Jag beslöt att icke mera tänka på att begiva mig ut i världen utan stanna hemma enligt min fars önskan. Men ack, några få dagar voro nog för att låta min gamla lust med förnyad styrka återvakna, och jag beslöt att i all tysthet rymma från hemmet. Men jag handlade därför icke överilat, utan avvaktade en dag, då jag tyckte att min mor var litet gladare än vanligt. Jag sade henne då, att min önskan att få se mig omkring i världen var så obetvinglig, att jag icke kunde ägna mig åt något yrke med den lust och beslutsamhet, som erfordrades för att genomgå lärotiden. Därför gjorde min far bäst uti att giva mig sitt samtycke, eljes tvingade han mig att resa det förutan. Jag var ju redan aderton år och således för gammal att bliva lärling i något hantverk eller skrivare hos någon advokat, och om jag även försökte det, så skulle jag ej länge kunna hålla ut. Med all säkerhet komme jag att rymma från min principal, innan lärotiden vore ute, — för att få gå till sjöss. Jag bad henne