Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/253

Den här sidan har korrekturlästs
249

största höjd. Medan de sorglöst strövade omkring för att taga öns märkvärdigheter i betraktande, föll vattnet tillbaka och ebben inträdde, lämnande deras båt på det torra. Tvenne män hade visserligen blivit satta att vakta båten, men efter vad jag sedan erfor hade de berusat sig och insomnat. Då likväl den ene av dem efter en liten stund vaknade och fann, huru det förhöll sig och att båten ohjälpligt satt fast, tillkallade han genom höga rop sina kringströvande kamrater, vilka även snart voro mangrant församlade kring båten. Trots deras förenade ansträngningar var det dem likväl omöjligt att få båten flott, ty dels var den mycket tung och dels täcktes stranden på detta ställe av ett djupt lager sandblandad gyttja.

Ur denna svårighet redde sig dessa människor på ett sätt, vilket kännetecknade dem såsom äkta sjömän d. v. s. såsom de mest bekymmerslösa av alla människor: de brydde sig helt enkelt icke vidare om båten, utan återvände till sin förra sysselsättning, om man så kan benämna deras kringstrykande i trakten. Därvid hörde jag en av dem högljutt ropa till en annan, som stannat vid båten: Hej så, Jack! Låt na ligga, där ho ligger, hör'u! Vi få na väl flott ve nästa flod!

Av dessa ord, som yttrades på engelska, fick jag full visshet om, vad landsmän sjömännen voro.

Under hela tiden höll jag mig vackert hemma i min borg, den jag icke vågade lämna utom för att bestiga min utkik nära bärgstoppen ovanför. Med livlig tillfredsställelse tänkte jag på, huru väl förskansad jag var. Jag visste, att ännu tio timmar skulle komma att förflyta, innan barkassen åter kunde bliva flott; och sedan det väl blivit mörkt, kunde jag nalkas sjömännen och lyssna till deras överläggningar, i fall de hade några. Emellertid rustade jag mig till strid, såsom jag plägade göra vid varje hotande fara; denna gång iakttog jag endast större försiktighet än någonsin, ty jag hade nu att göra med helt annat slag av fiender än förut. Jag befallde även Fredag, som jag inövat till en synnerligen skicklig skytt, att väl beväpna sig. För min egen del tog jag tvenne jaktbössor och gav åt honom tre musköter. Mitt utseende var nu riktigt fruktansvärt, ty utom getskinnströjan och den stora hatten, jag omtalat — tvenne plagg, som i sig själva sågo mycket grymma ut — bar jag ett blottat svärd, tvenne pistoler i bältet och på vardera axeln en bössa.

Det var till en början, såsom jag ovan sade, min avsikt att icke göra något försök före mörkrets inbrott; men vid tvåtiden på eftermiddagen, då solen brände hetast, hade alla sjömännen spritt sig inåt skogen, där de, efter vad jag förmodade, lagt sig att sova på någon skuggig plats. De trenne olyckliga männen däremot, alltför bekymrade över sin belägenhet för att kunna njuta någon sömn, hade satt sig ned i skuggan av ett stort träd på omkring fyra hundra meters avstånd från mig. Som jag trodde dem vara utom synhåll för de övrige, beslöt jag att giva mig tillkänna för dem för att få veta något av de tilldragelser som fört dem hit.