250
Följaktligen begav jag mig skyndsamt åstad ech befallde Fredag att på något avstånd följa efter mig. Vad denne senare beträffar, var han lika fruktansvärt beväpnad som jag, men hade i övrigt icke ett fullt så skräckinjagande utseende. Jag nalkades de trenne männen så nära jag kunde utan att bliva upptäckt; därpå steg jag hastigt fram, innan någon av dem hann bliva mig varse, och ropade högljutt till dem på spanska: Vilka ären I, mina herrar?
De foro häftigt upp vid detta oväntade tilltal och syntes högeligen förfärade över den anblick min sällsamt utstyrda person företedde. De gåvo intet svar på min fråga utan syntes snarare färdiga att fly, varför jag skyndade att lugna dem:
— Mina herrar, sade jag på engelska, bliven icke rädda för mig! I han här funnit en vän, då I kanske minst väntaden det!
— Om så är, svarade en av dem med sorgsen stämma, i det han vördnadsfullt lyfte på hatten, måste ni sannerligen vara sänd direkt från himmelen, ty vår belägenhet ställer oss numera utom gränserna för all mänsklig hjälp.
— Min herre, genmälte jag, all hjälp är sänd ifrån himmelen. Men säg: kan icke en främling på något sätt bistå er? Ni tyckes vara i stort betryck; jag såg er, då ni landsteg där borta, och jag gav akt på, huruledes en av skurkarna vid de föreställningar ni gjorde dem lyfte upp sitt svärd över ert huvud, liksom för att döda er.
Den stackars mannen, som synbarligen hade svårt att hämta sig från sin överraskning, utropade nu med darrande stämma, under det att tårarne sköljde hans kinder: — Säg mig, vem är väl ni? Är ni verkligen en människa, eller är ni en ängel?
— Min bäste herre, gav jag till svar, oroa er icke med några funderingar över den saken. Hade Gud sänt en ängel till eder räddning, skulle denna helt visst hava uppenbarat sig i en annan dräkt och burit andra vapen än jag. Jag ber er: övervinn eder fruktan! Jag är intet annat än en vanlig människa — ej någon ängel, men väl en engelsman. Min enda avsikt är att hjälpa er. Visserligen har jag icke mera än en tjänare, men vi förfoga över ett tillräckligt förråd av vapen och ammunition. Säg mig därför oförbehållsamt, om vi kunna vara er till någon hjälp. Först och främst: vad är orsaken till eder härvaro?
— Min herre, svarade han, vår historia är allt för lång, för att vi nu, så nära våra bödlar, skulle kunna förtälja den för er. I korthet sagt: jag var kapten på det där fartyget, som ligger därute; min besättning har gjort myteri; med knapp nöd undgick jag att bliva mördad, och slutligen förde de mig hit till denna öde ö tillika med dessa båda män, av vilka den ene är min styrman, den andre en passagerare. Här sågo vi ingen annan utsikt för oss än att förgås av svält, ty vi trodde ön var obebodd, och ännu i denna stund vet
