jag icke rätt vad jag skall tro därom — så underbart förefaller mig ert uppträdande.
— Var äro dessa skurkar? frågade jag. Vet ni vart de tagit vägen?
— Där borta ligga de, min herre, svarade han, pekande på en skogsdunge i närheten. Vad jag nu mest fruktar är, att de möjligen iakttagit oss och hört er tala; om så är, skola de säkerligen mörda oss allesamman.
— Medföra de skjutvapen? frågade jag.
— Endast tvenne, av vilka dock det ena ligger kvar i barkassen, svarade kaptenen.
— Nåväl då! inföll jag. Överlämna resten åt mig. Jag ser, att de alla ligga försänkta i sömn — det vore en lätt sak att genast förpassa dem dit där varken sol eller måne skiner. Men skola vi kanske hellre taga dem till fånga?
Kaptenen förklarade nu, att ibland de åtta sjömännen befunno sig tvenne förhärdade ärkebovar, vilka det knappast vore rådligt att visa någon barmhärtighet; blevo endast dessa båda oskadliggjorda, var han övertygad om, att de övriga skulle återvända till sin plikt. Jag sporde honom vilka de voro, vartill han genmälde, att han icke på så stort avstånd förmådde urskilja dem från de andra. Därpå försäkrade kaptenen att han var beredd att i det minsta ställa sig mina befallningar till efterrättelse.
