Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/256

Den här sidan har korrekturlästs

252

— Gott, sade jag, låt oss då till en början draga oss tillbaka utom syn- och hörhåll för brottslingarne, innan de vakna. Vi kunna sedan ytterligare överlägga.

— Med största beredvillighet följde mig de trenne männen, och snart låg skogen emellan oss och våra fiender.

— Hör på, min herre, sade jag därefter, vänd till kaptenen, om jag nu vågar en dust för er befrielse, är ni då villig att underkasta er de tvenne villkor, jag har att uppställa?

Han förklarade sig på förhand redobogen att antaga alla mina villkor och bedyrade, att så väl han själv som fartyget, ifall det återtogs av oss, helt och hållet stode till mitt förfogande, och att han icke skulle företaga sig något utan min vilja och bestämmelse. Kunde vi däremot icke återerövra fartyget, vore det hans innerligaste önskan att få leva och dö med mig, i vilken trakt av världen jag än ville slå ned mina bopålar. I samma anda uttalade sig även de båda andra männen.

— Välan, sade jag, mina villkor äro dessa. För det första måste ni, så länge ni vistas här på ön hos mig, utan invändning underkasta eder min myndighet och icke söka tillvälla eder någon sådan för egen del, och om jag nu sätter vapen i edra händer, måste ni högtidligen förbinda eder, dels att återlämna dem, när helst jag det fordrar, dels att icke under några förhållanden bära väpnad hand mot mig eller mina anhängare på denna ö, utan tvärtom i allt punktligt åtlyda mina order. För det andra måste ni utfästa eder att giva mig och mina tjänare fri överresa till England, för den händelse det lyckas oss att återtaga fartyget.

Kaptenen icke blott antog dessa — såsom han sade — högst billiga villkor, utan försäkrade därjämte under alla uttryck av tillgivenhet och trohet, att han, närhälst så påfordrades, vore villig att offra sitt liv för mig, alldenstund han från och med detta ögonblick hade mig att tacka därför.

— Välan då! utropade jag; här äro trenne musköter tillika med krut och kulor för eder egen och edra följeslagares räkning. Och säg mig nu, vad ni anser vara bäst att göra?

Med de livligaste tacksamhetsbetygelser avböjde han emellertid att giva mig något råd utan bad att helt och hållet få ställa sig under min ledning. Härtill genmälte jag, att jag fann saken mycket brydsam och att det var svårt att veta, vad som vore bäst att göra. Jag undrade likväl, om vi icke borde välja den metoden att genast begiva oss bort till skurkarnas lägerplats och skjuta dem där de lågo. Om då någon av dem med livet slapp undan den första salvan och visade sig villig till underkastelse, kunde vi låta nåd gå för rätt och anse hans räddning för en fingervisning från försynen, liksom ock de övrigas död för en himmelens straffdom.

På ett mycket grannlaga sätt gjorde kaptenen härvid den invändningen,