254
Under tiden hade jag emellertid sänt Fredag och styrmannen till barkassen, för att de skulle försäkra sig om densamma och borttaga åror och segel. En efter annan anlände därefter till platsen ytterligare trenne sjömän, vilka till deras egen lycka skilt sig från de övriga och strövat omkring på ön, men nu återvänt till följd av skotten. Då de fått ställningen klar för sig och funno, att deras förre fånge, kaptenen, nu var deras segerherre, läto även de godvilligt fängsla sig; och därmed var vår seger fullständig.
Härefter kunde kaptenen och jag i lugn och ro utbyta ömsesidiga förtroenden angående vårt liv och de förhållanden, som bragt oss hit. Jag gjorde början med att berätta honom hela min historia, till vilken han lyssnade med stort intresse, stundom blandat med häpnad och förundran. Vad som
i all synnerhet gjorde ett djupt intryck på honom var det underbara sätt, på vilket jag blivit försedd med livsmedel, och ammunition. Härigenom kom han att tänka på sin egen underbara räddning, vilken djupt rörde honom; och då han därvid yttrade, att det verkligen såge ut, som om jag blivit bevarad på denna ö under så många år endast och allenast i avsikt att slutligen rädda hans liv — då runno strida tårar ned för hans kinder och han kunde på en god stund icke säga något mera.
Efter detta samtal förde jag kaptenen och hans båda följeslagare till min bostad, varvid vi gingo in samma väg jag tagit vid utgåendet, nämligen över toppen av klippan. Därpå bjöd jag dem de förfriskningar, jag hade till hands, och visade dem alla de uppfinningar, vilka jag under min långvariga vistelse på ön varit i tillfälle att göra och utföra.
Allt vad jag sålunda visade dem och berättade för dem, väckte deras
