de övriga hoppade i land och begåvo sig inåt ön för att söka efter sina försvunna kamrater. Detta innebar en stor missräkning för oss, ty vi kunde nu icke besluta, vad vi borde taga oss till. Vad gagnade det oss väl att överrumpla dessa sju män, i händelse båten undkomme oss? Vid första tecken till fara skulle säkerligen de tre karlarne i båten fly till fartyget, och därmed vore vårt hopp att kunna återerövra detsamma grusat. Emellertid hade vi intet annat val än att vänta och med tålamod avvakta händelsernas gång.
Medan de sju karlarna gått i land, rodde de trenne andra ut båten ett gott stycke från kusten och kastade slutligen ankar i avvaktan på de förras återkomst. Det var oss således omöjligt att taga båten, vilken dock spelade en så viktig roll i våra planer. De sju landstigna slöto sig nära tillsammans och styrde kosan till toppen av det bärg, vid vars fot min bostad låg, vadan vi tydligt kunde följa alla deras rörelser utan att själva bliva sedda. Vi skulle hava önskat, antingen att de kommit oss närmare, så att vi blivit i tillfälle att hälsa dem med några skott, eller ock att de vandrat på längre avstånd från oss, så att vi haft mera frihet att röra oss.
Då de anlänt till bärgets topp, varifrån de hade en vidsträckt utsikt över öns nordöstra delar, hojtade och ropade de ånyo, tills de blevo trötta. De syntes ha beslutat att icke avlägsna sig långt från stranden och att icke skilja sig från varandra, ty efter en stunds ideligt hojtande slogo de sig alla ned under ett och samma träd, där de började rådgöra sinsemellan. Hade det bara fallit dem in att lägga sig och sova här, såsom deras förra kamrater gjort, skulle processen hava blivit kort även med dem; men dessa hyste alltför stor fruktan för den fara, som hotade dem, för att de skulle vågat insomna, önskönt de ingen aning hade om själva farans beskaffenhet.
Med anledning av de sju karlarnas rådplägning uttalade kaptenen en ganska antaglig förmodan, varpå han grundade ett motsvarande gott förslag:
— Var säker på, yttrade han, att de nu besluta sig för att avfyra en ny salva för att dymedels väcka de eftersöktas uppmärksamhet. Men så fort de avskjutit sina bössor, skola vi kasta oss över dem; de äro då oförberedda på försvar och skola säkerligen giva sig, varigenom vi besparas all blodsutgjutelse.
Detta förslag fann jag särdeles gott, förutsatt endast, att vi hunno överrumpla dem, innan de laddat på nytt. Men vad vi väntat, inträffade ej; vi nödgades hålla oss stilla ännu en god stund utan att veta, vad vi skulle taga oss för — en ovisshet, som blev ganska pinsam i längden. Slutligen anmärkte jag, att, enligt min åsikt, ingenting vore att uträtta före kvällen; hade de icke dessförinnan återvänt till båten, torde det bliva oss möjligt att avskära dem återtåget och kanske samtidigt genom någon krigslist locka de i båten varande männen att gå i land.
