264
hagat försynen att föra dem till en plats, som icke allenast var bebodd, utan vars guvernör till på köpet var engelsman. Denne kunde låta hänga dem här samt och synnerligen, om han så behagade; men alldenstund han benådat dem alla, vore det förmodligen hans mening att skicka dem till England för att där överantvarda dem i rättvisans händer, dock alltid med undantag av Will Atkins, — angående vilken jag, slutade kaptenen, — mottagit guvernörens befallning, att han skall förberedas till döden, enär han i morgon bittida kommer att bliva hängd.
Fastän allt detta var hopdiktat av kaptenen själv, medförde det likväl åsyftad verkan. Atkins kastade sig ned på sina knän och bad kaptenen att uppträda som hans förespråkare hos guvernören, och alla de övriga bådo honom likaledes enträget att för Guds skull icke bliva återsända till England.
Nu äntligen fann jag ögonblicket för vår befrielse vara inne, ty det måste vara den lättaste sak i världen att få dessa karlar att ivrigt biträda oss vid återtagandet av fartyget. Jag drog mig ännu längre tillbaka i skymundan för dem, på det de icke för tidigt måtte upptäcka, med vad slags guvernör de hade att göra. Jag lät nu kalla kaptenen till mig genom en av mina soldater, vilken ålades att för vederbörlig effekts skull på något avstånd högljutt utropa:
— Kapten, guvernören önskar tala med er!
Genast svarade kaptenen:
— Säg hans excellens, att jag ofördröjligen skall infinna mig.
Detta bidrog att fullkomligt föra dem bakom ljuset, så att de nu voro fullt och fast övertygade om, att guvernören befann sig alldeles i närheten med sina femtio man. Så snart kaptenen framkommit till mig, delgav jag honom min plan till fartygets återtagande. Den vann hans livliga bifall, och han beslöt att sätta den i verket följande morgon. Men för att iakttaga all möjlig försiktighet och vara säkra om framgång, beslöto vi att skilja fångarna från varandra, vadan Atkins och tvenne av de farligaste skulle slås i bojor och föras till grottan, där de förut tagna fångarna förvarades. Detta viktiga uppdrag anförtroddes åt Fredag jämte de båda män, vilka förts till ön på samma gång som kaptenen. Alltså forslades dessa fångar till grottan, vilken för personer i deras belägenhet var ett tillräckligt säkert fängelse. De övriga fångarna inhyste jag på mitt lantställe, såsom jag benämnde det, och som detta — i enlighet med vad jag förut på sitt ställe noggrant beskrivit — var väl skyddat av fästningsverk och fångarna dessutom fjättrade, kunde jag lita på, att de därstädes voro i säkert förvar.
Emellertid ditsände jag kaptenen påföljande morgon, på det han måtte inleda underhandling med de fångna matroserna och söka utforska, huru-
