268
Jag vände mina blickar mot fartyget, som nu låg endast vid pass åtta hundra meter från stranden; ty så snart kaptenen åter blivit herre ombord, lättade han ankar och styrde med gynnande vind närmare kusten. Då han var nära mynningen av den lilla viken, fällde han ånyo ankaret, och som flodtiden var inne, skyndade han att sätta ut slupen och lät ro sig i land nära intill det ställe, där jag en gång förankrade mina flottar; d.v.s. så nära min nuvarande bostad som möjligt.
Nåväl, vid denna glädjande syn blev jag så överväldigad av rörelse, att jag kände mig färdig att sjunka till marken. Den räddning jag så länge åstundat; den befrielse, över vilken jag i åratal grubblat, var mig ju nu så nära, att jag så att säga blott behövde räcka ut handen därefter! Min avresa från denna ö kunde äga rum när helst jag det ville, och där borta låg ett stort fartyg, färdigt att föra mig till vilken del av världen jag själv fann för gott att bestämma!
Under en god stund behärskades jag av en så stark rörelse, att jag icke förmådde yttra ett ord, och hade icke kaptenen fattat om mig och uppehållit mig, skulle jag ofelbart hava dignat ned till jorden. Han sade sig väl förstå min rörelse och gav mig en styrkedryck ur en flaska likör, den han för min räkning medtagit från fartyget. Sedan jag tagit en duktig klunk, satte jag mig ned på en sten, och fastän min självbehärskning nu så småningom återvände, dröjde det likväl en lång stund, innan jag kunde få fram ett ord. Under tiden befann sig den hederlige kaptenen under inflytelsen av en lika stor glädje som jag, ehuru hans sinnesrörelse icke var så stark, och han sökte på alla upptänkliga sätt, med oavlåtliga omsorger och det hjärtligaste tilltal lugna mig och återföra mig till mig själv. Men hela min varelse genombävades av en så hejdlös glädje, att alla mina själsförmögenheter bragtes i ett tillstånd av upplösning och förvirring. Slutligen tog den sig utbrott i tårar, varefter jag snart återfick talförmågan. Nu omfamnade jag i min tur kaptenen, och vi gladdes med varandra över den lyckliga vändningen i vår belägenhet. Jag förklarade det vara min fasta övertygelse, att han blivit sänd av himmelen till min räddning, ty utgjorde icke denna i själva verket den sista länken i en kedja av under? Kunde icke försynens hand tydligen spåras i allt detta? Vittnade det icke om, att det allseende ögat tränger till de avlägsnaste ställen i världen? Jo, helt säkert, och jag förglömde ingalunda att frambära mitt hjärtas varma tacksamhet inför Gud i bönen, ty huru skulle jag väl kunnat underlåta att prisa honom, som på ett så underbart sätt dragit försorg om alla mina behov i ödemarken, då jag befann mig i en efter människosätt att se så fullkomligt övergiven ställning, och som nu slutligen funnit för gott att befria mig ur min mångåriga fångenskap på en obebodd ö mitt i den ofantliga oceanen!
