270
att man icke gärna kunde tro den vara bestämd för en person, som skulle lämna ön i sällskap med givaren, utan snarare åt en man, som allt framgent komme att kvarstanna på platsen.
Först och främst förärade han mig sålunda ett flaskfoder med de utsöktaste likörer; sex stora buteljer madeiravin, vardera rymmande över en liter; ett kilogram av den förträffligaste tobak; tolv duktiga stycken oxkött av fartygets proviant; sex skinkor; en säck ärter samt omkring femtio kilogram skeppsskorpor. Därjämte gav han mig en låda socker, en låda fint vetemjöl, en låda citroner, två buteljer limonsaft, och en stor mängd andra saker.
Vad som emellertid mest av allt gladde mig, voro följande förträffliga gåvor, nämligen ett halvt dussin nya linneskjortor, sex stycken fina halsdukar, två par handskar, en hatt, ett par långstrumpor, samt slutligen en föga begagnad hälgdagskostym ur kaptenens egen garderob. Med ett ord: den hederlige kaptenen klädde mig från topp till tå! Såsom var och en väl kan förstå, voro dessa skänker särdeles välkomna för en person i mina omständigheter. Likväl kände jag mig i högsta grad förlägen och tafatt, då jag första gången bar denna för mig så ovana klädedräkt.
Sedan jag fört dessa rikliga gåvor i säkerhet i min lilla bostad, rådgjorde jag med kaptenen angående frågan, vad vi skulle taga oss till med våra fångar. Denna angelägenhet var av stor vikt för oss, ty vi måste avgöra, huruvida vi kunde äventyra att taga dem med oss eller borde lämna dem kvar på ön. I synnerhet gåvo tvenne av dem anledning till allvarliga farhågor, ty de voro kända såsom de mest oförvägna och oförbätterliga sällar man gärna kunde tänka sig. Kaptenen yttrade med bestämdhet, att sådana skurkar, som han visste dessa båda vara, icke på något villkor finge lössläppas bland den övriga besättningen; utan för den händelse de skulle medtagas ombord, måste de slås i järn och såsom förbrytare överlämnas åt rättvisan i första engelska hamn, som fartyget komme att anlöpa. Jag märkte granneligen, huru bekymrad den gode kaptenen var över denna punkt, varför jag framställde ett förslag till frågans lösning. Om han så önskade — sade jag nämligen — ville jag söka förmå de båda ifrågavarande männen att själva anhålla om den nåden att få kvarstanna på ön.
— Ja väl, svarade kaptenen, jag önskar ingenting högre, och det skulle mycket glädja mig om ni kunde giva saken denna lyckliga vändning.
— Gott inföll jag, vi skola skicka efter dem och tala med dem.
Följaktligen befallde jag Fredag och de båda nu frigivna sjömännen, vilka tagits som gisslan, att begiva sig till grottan och hämta de fem därstädes förvarade fångarna, samt föra dem, bundna som de voro, till mitt lantställe, där de hade att invänta mig. Iförd min nya kostym, begav jag mig efter en stunds förlopp till den överenskomna mötesplatsen, och här uppträdde jag nu som guvernören inför allas åsyn.
