Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/275

Den här sidan har korrekturlästs
271

Sedan jag anlänt till lantstället i sällskap med kaptenen, befallde jag, att fångarna skulle föras fram, och började så mitt stora strafftal. Jag sade dem, hurusom jag nogsamt kände till deras skurkaktiga beteende mot sin kapten; huru de bemäktigat sig fartyget och ämnat framhärda i sina brottsliga avsikter, om det icke behagat försynen att sätta en damm för deras vidare framfart och låta dem själva falla i den grop de grävt för en annan. — Det är på min befallning, fortfor jag, som fartyget blivit återtaget; det ligger nu därute på redden, och I skolen snart bliva vittnen till, huru jag lönat eder nye kapten för hans bovstreck — I skolen få se honom dingla i rånocken, honom till straff och eder till varnagel!

— Men, fortsatte jag, vad er själva beträffar, så lyster det mig verkligen att höra, om I kunnen hava något att invända mot, att jag låter avrätta eder samt och synnerligen såsom sanskyldiga sjörövare, gripna på bar gärning — en dom, som min ställning på denna ö giver mig myndighet att avkunna över eder!

Härtill svarade en av dem i de övrigas namn, att de intet hade att invända utom det, att kaptenen vid deras tillfångatagande lovat dem att få behålla livet, varför de ödmjukt vädjade till min barmhärtighet och dristade sig att anropa mig om nåd.

Jag svarade dem, att jag sannerligen icke visste, huru jag skulle kunna benåda dem, ty för egen del hade jag beslutat att med alla mina män lämna denna ö och begiva mig till England i sällskap med kaptenen. Och vad denne senare anginge, kunde han svårligen föra dem till England utan såsom fångar, slagna i bojor, för att vid framkomsten ställa dem inför rätta att svara för myteri och försök att bortröva fartyget. Och de visste blott alltför väl, att galgen i så fall bleve deras säkra lott.

— Jag vet således knappast, slutade jag, vad jag egentligen skall taga mig till med eder, så framt I icke föredragen att kvarstanna här på ön. För den händelse I tagen edert parti och väljen denna utväg att undgå en eljest säker död, vill jag låta nåd gå för rätt. Ty alldenstund jag erhållit tillåtelse att lämna ön, är jag böjd att skänka eder livet genom att låta eder stanna här efter mig.

Brottslingarna visade sig mycket tacksamma för detta anbud och sade, att de mycket hellre vedervågade att bliva kvar här än att återvända till England, där galgen väntade dem. Jag lät saken bero vid denna överenskommelse.

Kaptenen låtsade nu göra några svårigheter, liksom om han icke vågat skänka dem friheten ens på dessa villkor. Häröver visade jag mig något förargad, i det jag framhöll, att fångarna voro mina, icke hans. Dessutom hade jag redan givit dem mitt ord och tänkte ej taga det tillbaka. Vore han, kaptenen, icke villig att samtycka till mitt beslut, så skulle jag släppa