Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/279

Den här sidan har korrekturlästs
275

Jag fick emellertid mottaga ett bevis på erkänsla av sådan art, som jag ej väntat. Den nyss omnämnde kaptenen, till vilkens räddning (och på samma gång skeppets och lastens) jag så lyckligt bidragit, avgav nämligen vid ankomsten till destinationsorten en för mig särdeles fördelaktig berättelse angående det sätt, varpå jag räddat fartyget. Dess redare och några andra i saken intresserade köpmän inbjödo mig på grund härav till ett sammanträffande, varvid man mottog mig med de största hedersbetygelser och slutligen överräckte åt mig en gåva av 3,500 kronor kontant.

Sedan jag likväl tagit min ställning i närmare betraktande och övervägt alla de kostnader, som min nya bosättning måste medföra, fann jag, att denna lilla summa icke räckte långt, och att den i alla händelser vore otillräcklig för min framtida bärgning. Jag beslöt därför att begiva mig till Lissabon för att skaffa mig underrättelser angående min plantage i Brasiien och söka upp min kompanjon, vilken nu i flera år måst anse mig död. Följaktligen inskeppade jag mig till Lissabon, dit jag anlände i april året därpå. Härvid, liksom under mina följande färder, beledsagades jag av Fredag, som städse visade sig vara en lika tillgiven som trogen tjänare.

Vid ankomsten till Lissabon lyckades det mig verkligen till min obeskrivliga glädje att få reda på min gamle vän, skeppskaptenen, vilken en gång upptog mig på sitt fartyg, då jag drev omkring i min lilla båt utanför Afrikas kuster. Han hade nu blivit en gammal man, som dragit sig tillbaka från sjön, sedan hans son — till åren kommen även han — övertagit fartyget, vilket fortfarande gjorde resor på Brasilien. Gubben kände ej till en början igen mig, och även jag hade i sanning svårt att igenkänna honom; men då jag nämnde mitt namn, erinrade han sig mig genast.

Sedan de första häftiga utbrotten av ömsesidig glädje över förnyandet av den gamla vänskapen voro över, frågade jag efter min plantage och kompanjon. Min gamle vän svarade, att han icke varit i Brasilien på omkring nio års tid; men då han sista gången reste därifrån, levde ännu min kompanjon. Däremot voro de båda förvaltarna, vilka jag jämte denne utsett att vårda min egendom, redan på den tiden döda. Emellertid kunde jag vara övertygad om — fortsatte min vän — att plantagen var väl skött och lämnade god avkastning; ty då man allmänt höll före, att jag lidit skeppsbrott och drunknat, hade de båda förvaltarna till vederbörande myndighet avgivit redovisning för avkastningen av min del i plantagen. Enligt denna myndighets förordnande skulle, i händelse jag aldrig återkomme, en tredjedel av inkomsten tillfalla konungen och två tredjedelar Augustinerklostret, med villkor att de senare medlen användes dels för välgörande ändamål, dels för att därmed bedriva missionsverksamhet i katolsk riktning ibland indianerna. Skulle däremot jag själv eller någon min rättsinnehavare uppträda med anspråk på förmögenheten, borde den återställas med undantag